Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Surrealismens genombrott (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
René Magritte (f. 1898), Den
vackra fången, 1935. Privat ägo.
»Verkligheten är grundvalen för
all stor konst», hade Breton sagt
i sitt manifest. En av de första i
den unga surrealistgenerationen,
som avstod från automatismen för
att i stället skapa en surrealistisk
naturalism, var belgaren Magritte,
som framträdde i Paris redan 1927
med sin nya stil, vilken kan ha gett
bl.a. Salvador Dali nya impulser.
Men Magritte är enklare,
avsiktligt vardagligare än Dali.
Drömstämningen är lika stark som hos
denne, men den saknar de morbida
dragen. Magritte är mera artist
än Dali, han förlänar sina bilder
en poetisk »tvetydighet» som Dali
säkert måste reagera emot.
själsliv i groteska symboler. Han låter detaljer ur verkligheten och deras
mer eller mindre onaturliga metamorfoser få en symbolisk betydelse i
Freuds anda, och på sedvanligt freudianskt maner blir symbolerna så
gott som uteslutande sexuella. I glädjen över sexualitetens frigörelse hade
Max Ernst överdimensionerat dess verkningar och hamnat i
exhibitio-nism och sadism. För Dali räckte det inte med de sexuella begärens
naturliga frihet: »Inkarnationen av dessa begär, deras sätt att
objektivi-sera sig i liknelser och metaforer och deras symboliska förverkligande
utgör typen för den sexuella perversionens process, som i alla avseenden
liknar poesiens.» Dalis mål blir avslöjandet av alla perversa instinkter i
människans innersta fördolda liv. Han njuter av att med utpräglad sadism
tillfredsställa sin upphetsade fantasi. Han vill hos betraktaren frammana
allt utom skönhetsförnimmelser. Med frivol ironi säger han: »Skönheten
är summan av våra perversiteter.» Helst ger han uttryck åt
skräck-blandade äckelkänslor: han förklarar att de tre stora symbolerna för
livet är »Exkrement, blod och förruttnelse». De tre orden kunde lika
gärna stå som motto för hans egen konst.
Eftersom Dalis fantasiliv så odelat är inriktat på sexualitet, är det en
ganska naturlig konsekvens att han i sin målarbok »50 secrets. . .»
betonar som en av de femtio hemligheterna nödvändigheten av sexuell
avhållsamhet, då konstnären grubblar över den tavla han skall måla.
Genom otillfredsställelsen får hans inspiration den rätta monomana
inriktningen och hans fantasi når den upphetsning, som krävs för att
bildsymbolerna skall bli slagkraftiga. Men i samma ögonblick konstnären
bestämt sig för att börja måla, måste avhållsamheten upphöra, annars
skälver handen av otillfredsställelsens upphetsning och konstnären är
470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
