Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Tyskland (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
då bebådades också den nya sakligheten. Då upptäcktes på den stora
minnesutställningen 1906 över det nyss förflutna seklets konst en hel
grupp bortglömda eller okända konstnärer från 1800-talets första hälft,
bland dem de s.k. Biedermeierrealisterna. De hade aldrig sökt dominera,
inte vetat att göra reklam för sig själva. De flesta av dem hade dött
nöjda men bortglömda; endast några få brustna genier räknades till
deras skara. Nu, 1906, väckte deras konst en oerhörd entusiasm. Den
förnams som en ny frisk fläkt i den tyska konstatmosfären. Ett fönster
hade öppnats mot det förgångna. Många hade tröttnat på
jugendstili-sering, brutaliserad impressionism och djupsinnig symbolik. Inom
nyidealismen hade konstnärerna ibland odlat en detaljrealism i 14- och
1500-talens anda, som visserligen saknade spontan friskhet, men som
ändå kan ha underlättat förståelsen för det tidiga 1800-talets konst.
Själva »idealismen» hade man emellertid börjat få nog av.
Expressionismen var ett led i reaktionen, samtidigt som den likväl fullföljde vissa
ansatser i 90-talets konst. Men den enkla okonstlade saklighet som man
nu kom i kontakt med, ville man gärna uppfatta som något specifikt tyskt.
I denna förfinade, genomkultiverade och tekniskt högtstående konst hade
man fått en efterlängtad tradition, som väl kunde mäta sig med
traditionerna i vilket annat land som helst. I de ambitiösa och moderna
konsttidskrifterna kunde man snart i nummer efter nummer få läsa uppsatser
som behandlade dessa tidiga 1800-talsrealister. På museerna fick deras
tavlor hedersplatser. Men medan expressionismen gick mot sin kulmen
under 1910-talet, var den stillsamma men skarpögda verklighetskonsten
fortfarande mera ett material för forskare, museimän och samlare än
inspirationskälla för konstnärerna. Innan krigsåren var till ända var man
emellertid till leda trött på alla eruptioner, all obehärskad subjektiv
självhävdelse.
En tysk konsthistoriker, Wilhelm Hausenstein, som 1923 gav ut ett
verk om den moderna konsten, av vilket tidigare upplagor kommit
före kriget, lade endast till ett kort kapitel. Det blev ett bokslut över
krigstidens konst, i vilket han deklarerade den säkerligen allmänna
konstuppfattningen i dåtidens Tyskland: »Vi har varit vittne till en
kraftutveckling, som man kallat expressionism. Nu är den över, slutet är ett
faktum. . . Expressionismen ligger bakom oss liksom krigets lilla evighet
— som en parallell till kriget, som ett exempel på konvulsion. Nu
likviderar man både det ena och det andra. Om man tillfrågas om vad
expressionismen varit, råkar man i viss förlägenhet om en definition som
skulle kunna vara täckande. Jag känner åtminstone ingen — det skulle
då vara den som antytts: expressionismen har också varit en funktion av
kriget. Man skall inte invända att expressionismen och alla dess
paralleller överallt i världen — kubism, futurism eller vad det nu kan vara
—-hade börjat före kriget. Kriget själv hade börjat före kriget. Konsten har
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
