Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Tyskland (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
föraningar, den föregriper. Den tillhör dessa verkningar som har förmågan
att ligga före sina orsaker. .. Med kriget har expressionismen det
krampaktiga gemensamt — grimasen.»
Med världskrigets slut var också det tyska imperiets undergång
beseglad. I Tyskland rådde kaos; för nederlagets tyskar var alla värden
bankrutt, inte bara de ekonomiska. Samhället var dött och förruttnelsen
hade börjat. Allt befann sig i upplösning. Den traditionella moralen var
ur leken; ingen ville kännas vid den, men någon ny kunde man inte
sätta i dess ställe. Man försvarade sig med allmänt tal om Freud. Det
fanns f.ö. ingen auktoritet som man ville tro på, inga ideal som man
kunde ty sig till. Framtiden var mörk. Hade man till äventyrs närt några
ljusare förhoppningar just vid krigsslutet, så hade dessa snart förbytts i
svartaste pessimism. Den som inte fann något nöje i politiken eller
gulascheriet kastade sig i stället i hektiskt perversa nöjesvirvlar eller
försjönk i hopplös likgiltighet för allt. Kulturen hade nått en kris.
Och under denna kris gav Oswald Spengler ut sitt stora verk
»Unter-gang des Abendlandes», som han emellertid uppgav sig ha skrivit redan
före kriget som protest mot Kaisertidens framtidsoptimism. I
efterkrigstidens häxkittel med dess undergångsstämningar, hopplöshet och
exalterade njutningslystnad blev detta verk böckernas bok. Det diskuterades
inte bara bland intellektuella utan av hela tyska folket, som där
visserligen inte kunde finna någon vägledning till krisens lösning men desto
mera av definitiv pessimism. Tyska folket styrktes i sin fatalistiska tro på
det oundvikliga.
I den boken nagelfar Spengler också den moderna konsten och han
kommer fram till slutsatsen att det är »oåterkalleligen slut med
Västerlandets konst. . . Det som i dag bedrivs under namn av konst är ingenting
annat än maktlöshet och lögn.» Människan är slav under illusioner,
under tron på utvecklingen, den personliga egenarten, den »nya stilen»,
de oanade möjligheterna. »Det teoretiska pladdret, den anspråksfulla
hållningen hos de tongivande konstnärerna liknar akrobaternas som
handskas med centnertyngder av papp. . . Expressionismens skamlösa
fars är ett stycke konsthistoria som konsthandeln organiserat.» Den
moderna konstens nervösa fladdrande mellan olika uttrycksformer är
inte betingat av ungdomlighet, dess ständiga experimenterande är en
dödsdömd kulturs krampaktiga försök att suggerera fram en illusion av
ungdom. Till varje pris måste man vara originell, men detta tragiska
jäkt efter originalitet har ingenting med äkta ursprunglighet att göra,
det avslöjar bara tidens sönderslitenhet, själarnas desorganisation. . .
Några år senare (1925) kunde man läsa i tidskriften Deutsche Kunst
und Dekoration: »Slagordet Kulturens Kris har nyligen följts av
slagordet Konstens Kris: gentemot den misstrodda subjektiviteten kommer
man nu med krav på objektivitet. Nu gäller huvudintresset vår världsbilds
Otto Dix (f. 1891), Min dotter,
1924. Dix konst har sina rötter i
nyidealismen. Han började i en stil
som var besläktad med
romantikernas från 1800-talets början.
Under hela hans utveckling
förnimmer man ett nära beroende av
Runge, vilket är tydligt i detta
barnporträtt. Vad han
ursprungligen ville ge i sin konst var
verkligheten, återgiven med ömsint
saklighet. Sä låg han i fyra år i
främsta stridslinjen. Efter
återkomsten sökte han befria sig från
mardrömmen i en formlös,
hänsynslöst kaotisk expressionism. Det
dröjde flera år innan han med
iskall saklighet kunde göra upp
räkningen med sina krigsupplevelser.
I en jättemålning, Den övergivna
löpgraven, samlade han alla
gräsligheter i ett koncentrat. Och med
detta oändligt omsorgsfulla rotande
i skräckens detaljer var det
förflutnas mardröm äntligen avfärdad.
Men den Berlinska efterkrigstidens
nya marritt väntade honom. Endast
i några få ögonblick förmådde han
koppla av tanken på tidens
vidrigheter och leva i ett lyckligt nu.
Då målade han sina barn med
samma sakliga detaljkärlek som en
gång Runge hade gjort.
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
