- Project Runeberg -  Tidens konsthistoria : bildkonsten genom århundradena / II. Bildkonsten utanför Norden från omkring 1800 till våra dagar /
479

(1948-1950) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Tyskland (b. l.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vårt eget århundrade

Georg Schrimpf, Stilleben. —
Schrimpf hörde till de fridsamma
bland Nya Saklighetens målare.
Han engagerade sig inte i de
politiska och sociala striderna.
Han sökte i sin realistiska konst
också återuppliva den lyriskt
medi-tativa stämningen som
karakterise-serade många av de tyska
bieder-meiermålarna. Det är hans flykt
från den fräna verklighet, som
våldtagit Dix och Grosz. Den
blide och oförarglige Schrimpf var
en av de få ur Saklighetens läger
som ostört fick arbeta vidare i
Tyskland under Hitlertiden. Hans
konst anpassade sig visserligen inte
efter de styrandes påbud, men hans
landskap i Caspar David
Fried-richs anda och utan hans demoni
anslöt sig till traditionen på ett
sätt som inte kunde orsaka politiska
störningar.

något chockerande nytt i det formella, verkade snarare som en återgång
till de »förnuftiga» traditionerna. Med ett omstritt uttryck hade den
i maj 1923 blivit döpt till Die neue Sachlichkeit, ett namn som två år
senare ändrades till Neue Sachlichkeit. Den nya tidens konstnärer ville
onekligen skapa en ny saklighet (som kanske strängt taget inte var någon
saklighet alls). De kunde inte vara tillfreds med en mjuk förfinad, intim
verklighetsskildring av tidig 1800-talstyp med dess anspråkslösa syn på
tillvaron. Nu var tiden frän och cyniskt demoraliserad, »hardboiled» för
att använda ett amerikanskt uttryck som började användas under första
världskriget. Några konstnärer hyllade kanske i teorien objektiviteten,
men de flesta förmådde inte förtränga sina känslor helt. De som var
politiskt engagerade ville det inte. De ville hålla upp sin konst som en
spegel för sin samtid, men spegeln var en trollspegel, som reflekterade
tillvaron med frän och bitter ironi. De klädde av världen all atmosfär,
avslöjade den. Naken och hårt kristallisk ville de återge den, i lufttomt
rum. Det var sålunda litet förhastat att som många gamla reaktionärer,
vilka nu vädrade morgonluft, identifiera det nya måleriet med den
äldre »porträttmässiga» realismen, vilken i uttunnat idealiserat tillstånd
tynade bort, nödtorftigt hållen vid liv genom konservativa
akademiprofessorers konstgjorda andningsförsök. Man uppfattade inte på den
kanten att den nya sakligheten hade varit otänkbar utan de riktningar
mot vilka den visserligen reagerade, men av vilka den trots oppositionen
otvivelaktigt hämtat avgörande impulser.

Den akademiska realismen hade urartat till en uttryckslös imitation av
verkligheten efter renässansens principer. Men man hade överansträngt
verklighetssinnet i ambitionen att inte försumma minsta detalj. Den
illusoriska framställningen av rummet hade blivit så betydelsefull, att
man försummade ytans konstnärliga disposition. Så hade det gamla
verklighetsmåleriet hamnat i tittskåpsrealism och hemfallit åt
panop-tikoneffekter.

Den nya realismen däremot byggde in motiven i logiskt konstruerade
ytkompositioner. Det var ett arv av kubismen, liksom viljan att fastställa
tingen i deras renodlade begrepp, men utan att likt kubismen löpa linan
ut och reducera dem till geometriska formler. Konstnärerna såg på
verkligheten med ögon vana vid analys av stereometriska former. Som
ku-bisterna gjorde också många av Nya Saklighetens målare allt till stilleben,
också människorna, vilka blev viljelösa leddockor, grimaserande
mannekänger utan själ.

Ljuset är inte stämningsskapande, inte upplösande, inte heller upplöst
i regnbågens sju färger. Det glider vitt och jämnt, kyligt förtydligande de
kristallinska volymerna. Impressionismens och Cézannes landvinningar
intresserar dessa konstnärer föga. De utnyttjar inte kontrasterna mellan
kalla och varma färger för att skapa volym. De går tillbaka till tradi-

479

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jun 8 21:20:30 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidkonst/2/0521.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free