Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Tyskland (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
Walter Spiess, Avskedet. Den
magiska realism som karakteriserar
Scholf satirer, får en poetisk ton
i Walter Spiess’ måleri. Spiess var
en vagabondnatur, han hade levt
sin ungdom på ryska stäppen, där
han upptecknade sagor och
folkvisor. Under världskriget återvände
han till Tyskland, där han
utbildade sitt egendomliga måleri,
som med utgångspunkt i Nya
Saklighetens detaljrealism försökte
ge bild åt de fantasier och drömmar
som uppfyllde honom. Hans
fantasis släktskap med Chagalls är
uppenbar, Chagalls måleri kan
naturligtvis ha direkt påverkat
honom. Men han är alltid mån
om att, fastän han förvrider alla
normala perspektiv och hans rum
verkligen förefaller vara »krökt»,
låta ljuset omsorgsfullt modellera
de oändligt noggrant utarbetade
detaljerna.
tionens neutrala jordfärger i skuggorna, därtill inspirerade av kubismen,
impressionismens värsta fiende.
Denna realistiska konst måste till en viss grad betraktas som en mer
eller mindre omedveten protest mot Einsteins omstörtande lära om
rela-tiviteten och om det omätbara, odefinierbara rummet. I motsats till
ku-bisterna utgick 20-talsrealisterna sålunda från det konventionella seendet,
men de gjorde sig inte till slavar under den konventionella uppfattningen.
Deras ideal var inte som för de akademiska idealisterna de illusionssökande
1500-talsitalienarna; det var i stället de 1400-talstyskar (Konrad Witz,
Michael Pacher), vilka bevarat den medeltida uttrycks viljan i så hög
grad att de lät den bestämma avvikelserna från det exakta
perspektivseendet. I de nysakliga konstnärernas fria behandling av perspektivet
kan man ana reminiscenser från expressionismen. Men 20-talsrealismen
blir aldrig dynamisk; den stelnar likt en isolerad filmruta.
Expressionismen var undanträngd, den tvingades gå under jorden.
Men den var för den skull inte död, därtill var dess levande kraft alltför
stark. Den gick som en underström genom tiden, endast indirekt
angivande konstens riktning.
Vill man göra en schematisk sammanfattning av Den Nya
Saklighetens karaktär kan man nog beteckna den som en syntes av de två
sinsemellan diametralt motsatta stilar, vilka för efterkrigstiden
representerade kaos: kubism och expressionism. Ofta märker man en tillsats
av naivism. Den Nya Sakligheten blir igoo-talets »juste-milieu»-måleri.
Den Nya Saklighetens livstid blev kort. Efter ett skenbart ekonomiskt
uppsving under några år i mitten på 20-talet skakas Tyskland liksom så
480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
