Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Tyskland (b. l.) - Frankrike (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Felix Vallotton (1863—1923),
Damporträtt. Bland dem som under
1920-talet plötsligt förmådde göra
sig gällande var Felix Vallotton,
en schweizare, som med
utgångspunkt i 90-talets dekorativa ytstil
så småningom kommit fram till en
enkel, plastisk saklighet med
tonvikt på stoffeffekter. Han hade
länge betraktats som en reaktionär
eftersläntrare utan förståelse för
tidens krav. Nu blev han ansedd
som en föregångsman och räknades
som en av de främste.
småningom hela världen av svåra kriser. Inom konsten började man
betrakta Nya Sakligheten som en misslyckad besvärjelse; dess stabilisering
hade inte fått sin motsvarighet i verkligheten. Hela stilen hade varit ett
stort självbedrägeri. Allt flöt, det fanns fortfarande ingen hållpunkt;
troslärorna var så många, från katolicism till kommunism och nazism,
att de bara förstärkte intrycket av kaos. »Eftersom allt flyter och eftersom
t.o.m. personlighetens bestämmanderätt är ifrågasatt, då det privataste
blir hotat av överväldigande makter, måste konsten som sin högsta princip
förklara och framställa rörelseförlopp, alla värdens obeständighet» (Die
Kunstblatt 1930). Den statiska konsten fick vika för den dynamiska,
expressionismen hade sin chans, men tiden var kort. 1933 tog Hitler
makten. Efter ytterligare några år var han färdig att diktera nya lagar
för konstnärerna.
Frankrike
I det segrande Frankrike triumferade omkring 1920 de reaktionära
högerpartierna. Den ovedersägliga krigströttheten kom också
fransmännen att vända sig från allt som kunde irritera de överansträngda nerverna
eller som krävde arbete av deras trötta hjärnor. Misstron mot all
modernism stegrades. Och förtroendet för en moderat klassicism blev allt
mer deciderat. Den sinnesjämvikt som de franska borgarna till äventyrs
nått i tron att alla besvärligheter var ur världen, kunde för ögonblicket
inte störas av vare sig bolsjevismens frammarsch, oron i Orienten eller
den hotande ekonomiska katastrofen i Europa. Den kontrarevolutionära
klassicismen i konst, musik och litteratur speglar utmärkt tillståndet i
Frankrike åren närmast efter kriget. De reaktionära konstnärerna
åberopade sig på den stolta franska traditionen. I respektabla konsttidskrifter
gjorde man sig lustig över Gauguin och van Gogh. Man mobiliserade
alla de medel, över vilka fintliga konstpolitiker förfogade, för att övertyga
publiken om det skrattretande i kubisternas sökande. Och publiken var
inte svår att övertyga. Cézanne och Seurat var de enda av de stora
ban-brytarna, vilkas konst lyckades behålla greppet om konstnärer och
esteter. De var klassiska.
Men de radikala konstriktningarna var trots allt inte döda, inte heller
expressionismen. Som starka underströmmar följde de tiden. De gick upp
till ytan ibland, men det var först efter ännu ett världskrig, sedan
realismen komprometterats alltför mycket rent politiskt, som den franska
radikalismen skulle stå som segrare.
1920-talets realistiska reaktion tog sig inte samma uttryck i Frankrike
som i Tyskland. Den var måttfullare, inte så frän. Men att den var lika
stark som där är tydligt, understödd som den var av konstkritikernas
31 481
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
