Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Frankrike (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Värt eget århundrade
André Derain, Landskap, ca 1926
Museum of Modern Art, New
York. Liksom Derain varit en av
de första som upptäckte
negerkonstens kvaliteter, var han en av
dem som först orienterade sig mot
saklighet och klassicism och
därmed närmade sig traditionalisterna.
Han var sedan ungdomen en stor
beundrare av Cézanne, men av
Cézannes klassiskt konstruktiva
kompositioner föredrog han i
enlighet med sin medelvägsmentalitet
det klassiska, medan de radikala
valde konstruktionen. Inspirerad av
expressionismen översatte han några
år före kriget Cézanne i gotisk
saklighet, men efter kriget närmade
han sig åter klassicismen. Men
Cézannes klassicism är honom nu
för radikal. Han vill skapa en
konst där den klassiska stommen
är fullkomligt dold. Därmed blir
Corot hans liksom så många andra
20-talisters ideal som
landskapsmålare.
undvikande av blamager skriva långa rosande recensioner över det de
innerst inne avskydde. De hade funnit det opportunt att just då hålla på
kubismen, men i samma ögonblick de skönjde en reaktion i
klassiskrealistisk riktning blev tonen en annan. Klassicismen höjdes till skyarna,
man deklarerade konstens tillfrisknande efter modernismens
barnsjukdomar. Picasso styrkte kritikerna i deras hoppfulla drömmar om
kubismens nära förestående dödskamp, då han 1915 överraskade sin publik
med sin Ingresklassicism. I ännu högre grad blev emellertid André
Derain (f. 1880) och Dunoyer de Segonzac (f. 1884) avgörande för
20-talsrealismens utveckling.
Picassos klassicism hade varit alltför oroande för att tillfredsställa en
krigstrött publik, som ville koppla av alla våldsamma känsloutbrott och
som inte orkade med en ansträngande intellektualism.
Förkrigsgenera-tionens blinda tro på intellektets makt hade krossats i världskriget. Att
försjunka i abstraktioner tycktes efterkrigstidens människor meningslöst.
Man måste acceptera realiteterna som de är. Verkligheten måste åter
komma i centrum för konstnärernas intresse. Till denna uppfattning
bidrog naturligtvis den nya konstpubliken, rekryterad ur
gulascharistokratien, som med sin materialistiska inställning och bristande konstnärliga
bildning krävde en konst som kunde begripas utan ansträngning.
Uppladdad naturalism var inte önskvärd, men en tekniskt högt uppdriven,
lagom tempererad realism. Tiden var hårdkokt och krass. Men den
hycklade inte. Konsten kunde inte som i den begynnande industrialis-
483
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
