Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Frankrike (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
andra världskrigets slut. Man har inte kraft och möjlighet att i
konstnärlig realistisk form ge uttryck för de senaste årens ångestfyllda upplevelser.
Resignerad idyll av 1930 års modell eller uppladdning enligt modell 1935
intresserar inte den unga generationen i slutet av 40-talet. Den flyr från
verkligheten, gör sig fri i en ny »art concret».
I den skulpturgeneration i Frankrike som följde på Rodin var det
några konstnärer, vilka som sin uppgift såg att neutralisera den fara
som hotade om hans måleriskt upplösta skulpturstil fritt fick gripa
omkring sig. Rodin framtvingade sålunda en strängt skulptural, lagbunden
stil, som sökte återknyta banden med den gamla levande traditionen.
Två franska konstnärer måste framför allt tillerkännas äran att ha gett
upprättelse åt de rena skulpturala värdena, Aristide Maillol och Charles
Despiau. De förlitade sig inte på de atmosfäriska yteffekterna, de
underkastade verkligheten en inträngande analys. De byggde upp sina
skulpturer inifrån, logiskt och strängt. Deras mål var att återskänka
bild-huggarkonsten den kubiska slutenhet som den förlorat i sin fåfänga
tävlan med måleriet. De arbetade med motiv ur verkligheten. I en tid
då människan alltmer förlorade sin plats som konstens förnämsta motiv
och inspirationskälla, har dessa skulptörer uppträtt som hennes
försvarare. Men de ville inte som vissa salongsskulptörer förfalla till ren
imitation. Därför arbetade de helst inte direkt efter modell. Den officiella
skulpturen som betraktade sig som traditionens bålverk, knöt an till
1800-talsrealismens sötmade imitation. För den kom den nya
»klassicismen» som en revolution, betraktad med illa dold ovilja.
Maillol (1861—1944) hade börjat som en föga personlig målare i
Gauguinefterklangens maner, hade fortsatt som gobelängkonstnär, men
överansträngt ögonen i det arbetet i så hög grad att han redan före 40
års ålder hotades med blindhet. Under konvalescensen sysselsatte han
sig med att skulptera som tidsfördriv: »Jag fick en dag idén att skära ut
en statyett ur en trästock, som man hade gett mig. Jag tecknade en rundel
för huvudet, en för vardera skuldran, två för brösten, en för magen.
Jag arbetade på denna stomme och fick fram en kvinna, som jag tyckte
var vacker och som jag var ganska nöjd med. Jag var full av inspiration:
jag hade blivit skulptör!» Maillol betraktade sig själv som hantverkare.
Från sin ungdom hade han bevarat en högt uppdriven känsla för själva
materialet. Som gobelängkonstnär hade han vägrat att använda de
fäbriksgjorda färgstofferna. Därför hade han förfärdigat dem själv av
växter som han själv plockat. Som skulptör krävde han av sig själv och
av sina elever en omutlig ärlighet i det konstnärliga hantverket. Det var
kanske vad han särskilt reagerade mot hos Rodin: att denne var totalt
likgiltig for det tekniska detaljarbetet. Det överlämnade han till skickliga
medhjälpare. Maillol krävde att skulptören skulle vara med från
begynnelsen till dess konstverket var fullbordat.
Aristide Maillol, Sittande kvinna.
Maillol har berättat att han, dd
han arbetar, känner det »som om
ingenting annat existerade, som om
jag aldrig lärt någonting. Då är
jag den förste som någonsin
skulpterat». . . »Jag uppfinner
ingenting, lika litet som äppelträden
uppfinner sina äpplen.» Han
bevarade hela sitt liv denna naivitet.
I det avseendet var han lik
Renoir, som f.ö. betytt mycket för
hans utveckling. Det var i kontakt
med dennes ålderdomsmåleri, som
Maillol fann sin egen väg. Liksom
Renoir älskar han de sunda,
vegeterande, animaliska, tunga
kvinnorna, vilka lever utan att handla,
drömmer utan att tänka, existerar
utan ambitioner, försjunkna i sin
egen indolenta sensualism.
488
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
