Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Neoplasticismen (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
praktiska syften, sedan inspirerades målarna återigen av deras
planlösningar och fasader. Här är en av urcellerna till det som kallats
funk-tionalism. Mot denna sociala och praktiskt tillämpbara konst står ett
rent måleri, en mystisk förandligad konst som når sin höjdpunkt i
Mon-drians målningar.
Piet Mondrian (1872—1944) är den tredje store holländaren i den
nyare tidens konst. Formellt har han ingenting gemensamt med
Rem-brandt eller van Gogh, men trots detta finns det något som förenar de
tre, en sorts intensiv innerlighet parad med djärv oförbehållsamhet.
Hans båda landsmän har haft otaliga efterföljare, Mondrians konst satte
talrika spår i samtiden både inom måleriet och inom de tillämpade
konstarterna, och efter hans död har dess verkningar blivit ännu mera
påtagliga. Han började som jordbunden realist, kom under inflytande
av rationellt mystiska filosofer och även av teosofi och vistades åren före
världskriget i Paris, där han blev fängslad av Braques och Picassos
analytiska kubism. Under dess inflytande målade han studier av träd,
växter och andra naturföremål, i vilka han drev abstraktionen så långt
att det ursprungliga naturmotivet inte längre var möjligt att känna igen.
Efter att ha återvänt till Holland vid världskrigets utbrott fortsatte han
på samma sätt i studier av husfasader och liknande motiv, där ett
schematiskt framställningssätt gav sig själv. Men han var ännu inte
tillfredsställd. — »Så småningom blev jag medveten om att kubismen inte
accepterade de logiska följderna av sina egna upptäckter, den utvecklade
inte abstraktionen mot dess slutgiltiga mål, att uttrycka den rena
verkligheten. Jag förstod att denna verklighet endast kan åstadkommas genom
rena former. I sin egentliga uttrycksförmåga är de rena formerna
oberoende av subjektiva känslor och uppfattningar. Det tog lång tid för mig
att upptäcka att enskilda former och färger framkallar subjektiva
känslotillstånd, som fördunklar den rena verkligheten. Naturformernas
uppenbarelse skiftar men verkligheten förblir bestående. För att i bild skapa
den rena verkligheten måste man begränsa naturens former till de
konstanta formerna och naturens färger till primärfärgerna. Avsikten är
inte att skapa andra särformer och särfärger med all deras begränsning,
utan att utplåna dessa för den stora enkelhetens skull. Problemet klarnade
för mig, när jag upptäckte två ting, a) i bildkonsten kan verkligheten
endast uttryckas genom jämviktsförhållandet mellan formens och färgens
dynamiska rörelser, b) med rena uttrycksmedel uppnår man säkrast detta.
När dynamisk rörelse åstadkommes genom kontrastverkningar hos
uttrycksmedlen, blir den viktigaste uppgiften för den konstnär som söker
skapa jämvikt att finna deras samband. Jag fann att den räta vinkeln är
det enda konstanta sambandet, och att dess konstanta uttrycksförmåga
kan få rörelse och liv genom dimensionernas proportioner.» — På dessa
reflexioner grundade sig en rad kompositioner, där han med en sorts
496
Théo van Doesbiirg,
Komposition, 1917. Jämfört med Braques
och Picassos målningar från
kubismens analytiska period (sid.
409 och 410) har detta konstverk
förlorat allt samband med den
mo-tiviska verkligheten. Endast det
flimrande spelet av skugga och ljus
finns kvar, men detta är strängt
stiliserat till en ny ordning. Likväl
bygger konstnären på ett
ursprungligt verklighetsmotiv, som dock
under det fortlöpande arbetet fått
träda alltmer tillbaka för att
slutligen helt försvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
