Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Neoplasticismen (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Äström
naturen ser ut utan efter hur naturen verkligen är. Fast den uppenbarar
sig i motsatta former är naturen en enhet: form är begränsat rum,
verkligt endast genom sin bestämning. Konsten skall bestämma över
rum lika väl som form och skapa likvärdighet mellan de båda. Dessa
principer utvecklades genom mitt arbete. I mina tidiga tavlor var rummet
fortfarande bakgrund. Jag började bestämma formerna: vertikaler och
horisontaler blev rektanglar. De visade sig fortfarande som avskilda
former mot en bakgrund, deras färg var fortfarande oren. Då jag kände
brist på enhetlighet förde jag samman rektanglarna: rummet blev vitt,
svart eller grått; formen blev röd, blå eller gul. Att förena rektanglarna
var detsamma som att låta den tidigare periodens vertikaler och
horisontaler fortsätta över hela kompositionen. Det var tydligt att rektanglar,
liksom alla särformer, har en påträngande form och måste neutraliseras
genom kompositionen. . . För att få bort detta intryck av planen som
rektanglar, begränsade jag min färgskala och accentuerade
begränsnings-linjerna i det jag lät dem korsas över varandra. På så sätt blev planen
inte bara avskurna och utplånade utan förhållandet dem emellan blev
mera aktivt. Resultatet blev ett mycket mera dynamiskt uttryck.»
Först ett stycke in på 20-talet nådde Mondrian fullständig kontroll
över sina medel. Då hade han återvänt till Paris, där han 1920 lanserade
neoplasticismen, och där han skulle stanna tills det andra världskriget
drev honom i landsflykt till USA. Neoplastisk skall i detta sammanhang
utläsas som »ny konstnärlig bildform», plastisk åsyftar konstnärens
förmåga att skapa former med olika medel. Plastisk av plastik är detsamma
som formell av form. Isolerad genom sitt tänkande, målande och
skrivande tog Mondrian ingen större del i det franska konstlivet. Han var
enstöring till sin natur men älskade storstadens livsformer och rytm, och
särskilt den moderna dansen fångade hans intresse. I hans målningar
kan ingenting av detta direkt utläsas men väl av ett känsligt sinne
förnimmas trots deras stränga asketism. Gult, rött och blått var hans färger,
förutom svart och vitt, dock sällan mer än två färger tillsammans med
de vita fält som han spände in i smäckra svarta bårder. Den räta vinkeln
blev ledmotivet i hans konst, som syftade mot största möjliga objektivitet.
Han avstod från de möjligheter som ett personligt penselarbete kunde
medföra, hans målningar blev rena lackarbeten. Men de rätvinkliga
fälten är fyllda av energi, och spänningen emellan dem ger konstverken
en dynamisk uttryckskraft. För att kunna uppfatta detta måste man
emellertid fullständigt befria sig ifrån allt vaneseende och vanetänkande.
Man skall endast behålla de elementärt mänskliga reaktionerna på dessa
strövtåg i en alldeles ny värld.
Mondrians sista arbeten från New York är rikare i både färg och
komposition. Han trivdes med den amerikanska livsrytmen och med
världens största stad. Titlarna antyder dansrytmer, »Broadway Boogie-
498
Piet Mondrian, Victory
Boogie-Woogie, 1943—44. The Miller
Company Collection, New York.
Konstnärens sista arbete, ej fullt
färdigt vid hans bortgång, visar
tydligt hur hans tidigare stränghet
gett vika för mera invecklade rytmer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
