Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Italien (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
inte heller det kulturbärande skiktet bort så totalt som i Tyskland och
Ryssland. Därför fick konsten utvecklas i relativt stor frihet. Mussolini
hade aldrig fått någon artistisk självkänsla kväst i ungdomen. Han kände
tydligen inte samma behov som Hitler att diktera dilettantismens estetik
för ett helt folk. I Italien förekom inte någon term motsvarande tyskarnas
»entartete Kunst». Men alldeles kunde diktaturen inte förneka sitt väsen.
Man erkände visserligen att den anarkistiska futurismen haft stor
betydelse för Mussolinis utveckling, men man såg i alla fall inte med oblida
ögon att den ersatts med en traditionsbunden klassicism. Den gamle
futuristen Carrå höll sålunda ett föredrag i Prag 1932, som säkert var
avfattat med de ledande fascisternas goda minne, och där han anger den
officiella italienska konstens program: »För Italien kan man slå fast att
den nu mognade generationen skattar det rent konstnärliga högre än den
föregående, att den alltså förnimmer livet djupare. Visst finns det folk,
som däri anar en fara för överdrifter. . . De förväxlar skenet med
innehållet. De missförstår t.ex. fascismens dyrkan av manligheten och den
därav skapade myten om ungdomen. . . Hos de bästa italienska
konstnärerna känner vi en strävan efter utpräglat manlig konst. Den
föregående generationen däremot idkade en konst som var inriktad på det
sötaktiga och som man får beteckna som feminin. För oss är den för
1800-talet karakteristiska uppfattningen och den regellösa estetiska
individualismen övervunna. Det moderna måleriet har förbrukat många år
i pinsam analys av naturföreteelserna, en analys av nordiskt ursprung.
I dag trängtar vi till en högre andlig syntes. Många menar att man för
den skull måste avstå från naturstudiet och utgå från konstnärens
in-billningskraft. Jag tror att den bildande konsten visserligen måste
övervinna realismen, men att den inte får inskränka sig till inbillningskraften.
Konst och natur går inte att skilja åt.»
Valori Plastici’s namn angav det konstnärliga programmet närmare,
det program som sedan skulle anammas av de fascistiska esteterna.
Gråvalör och plasticitet hade inte varit aktuella efter impressionismens
genombrott, men de hade varit viktiga karakteristika i den florentinska
1400-talskonsten. Nu strävade man mot en anknytning till
quattrocento-traditionen, till Uccello, Gastagno och Piero della Francesca. Från början
hade Valori Plastici’s konstnärer endast velat skapa en nationellt präglad
stil där de omedvetet såg sin längtan efter stadga och soliditet i tillvaron
symboliserad. Klassicismen låg ju i tiden. Men med fascismens
genombrott ville man gjuta den nya tidens heroiska anda i den formen.
Futur-ismens huvudprincip hade varit det dynamiska, alltså söndersplittring i
rörelse, och rörelsens spjälkning i flera på varandra följande förlopp.
Valori Plastici’s ideal var den tungt vilande existensen, de stora
kropparnas harmoniska uppgående i en samlad komposition. De italienska
tjugutalskonstnärerna ärvde av Pittura Metafisica viljan att i sina bilder
Carlo Carrå, Konstruktörens son,
1917—21.
JOS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
