Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Italien (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
mellan löftena om en bättre värld och verklighetens bittra vardag.
Bland folkmassorna jäste det, strejkerna avlöste varandra, understödda
av både bolsjevismen och den unga fascismen, som ännu var maskerad
i rött. »Marschen mot Rom» och Mussolinis maktövertagande tycktes
äntligen stadga förhållandena. Den besvikna nationalismen såg i honom
sin nya gallionsbild. Mussolinis fantasi lekte med de stora minnena från
antik och renässans. Han ville återupprätta det romerska
medelhavs-väldet.
Också här var konsten en trogen spegel. Även konstnärerna drömde
om antik och renässans. Även de ville bli en internationell faktor att
räkna med. De ville ta upp kampen med fransmännen om den
konstnärliga hegemonien i de romanska länderna. De räknade Cézanne som en
av sina egna, förebärande hans eventuella italienska ursprung som
tillräcklig motivering. De funderade på att annektera också Picasso, vars
klassicism fascinerade dem, eftersom hans moder hade italienskt blod.
De slöt sig samman i en grupp som tog namn efter den tidskrift: »Valori
Plastici», som grundats av Scuola Metafisica och där de själva varit
förnämsta bidragsgivare. Tidskriften gavs ut 1918—21 även på franska
för att sprida kunskapen om den stolta italienska konsten ut över världen.
Det paradoxala i detta skeende var att det var de f.d. futuristerna
som plötsligt kände sig som den stora konstens arvtagare och den mäktiga
traditionens upprätthållare. De överraskade under kriget sina beundrare
och anhängare med att kraftigt reagera mot sig själva. Futurismen hade
i sin reaktion mot den överväldigande tunga traditionen en gång varit
en förstörelsens apoteos. Men dess revision av alla bestående värden bar
trots allt i sig fröet till en positiv ny värdering av det bestående.
Futu-risternas reaktion mot futurismen ägde rum mellan åren 1913 och 1915:
Som futuristisk poet hade Marinetti proklamerat »ordets frihet»; nu
tycktes ingen inse grammatikens nödvändighet starkare än han;
skalden Papini hade varit den högljuddaste då det gällde att utspy förakt
över Rom som traditionens symbol; nu erkände han med stolthet den
eviga stadens andliga och politiska mission; anarkismen, den allmänt
predikade lössläpptheten i moral och levnadssätt, föraktet för alla lagar
och förordningar försvann och kvar stod en djup vördnad för alla statliga
påbud. Marinetti blev under en kort tid demokrat, men anslöt sig då tiden
var mogen till fascismen, som 1924 firade honom som en av sina
förelöpare. Konstens upplösning och färgexplosiöner lämnade plats för en
sträng komposition och en koloristisk askes i anslutning till den stora
traditionen, vars död fröjdat futurismen men begråtits av Pittura
Metafisica. Det dynamiska stelnade i en statisk monumentalitet. Carrå
återvände 1915 till den tidiga renässansens högtidliga lugn.
Fascismens organisationsförmåga var aldrig ens tillnärmelsevis så
effektiv som sedermera nationalsocialismens eller Sovjets. I Italien sopades
507
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
