Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Sovjetryssland (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
socialistiskt samhälle med alldeles förändrade villkor för konstnärerna.
Staten och de stora arbetarorganisationerna blev de förnämsta
mecenaterna. Den individualistiskt nyanserade konstuppfattningen fick vika
för en kollektiv.
Under de första åren efter revolutionen, medan man ännu var i full
färd med att rekonstruera det ekonomiska och administrativa livet, kunde
konsten visserligen ännu växa fritt. Den gamla tiden låg så nära. De nya
styresmännen kände sig ännu vara i aktiv kamp mot reaktionen. Den
radikala konsten syntes dem i sin opposition mot all konservativ
akademism ännu vara en symbol för deras eget angrepp mot reaktionen.
Men då revolutionens män konsoliderat sin ställning som Sovjets ledare
började man, som antytts sid. 491, skönja en förändring i deras
uppfattning om modern konst. De var nu styresmän. Lenin var diktator. Den
opposition som till äventyrs anades kunde sålunda inte vara riktad mot
andra än honom. Den radikala konst, som ingenting föreställde, tycktes
i sin för lekmännen outgrundliga intellektualism vara en lämplig
jordmån för understucken revoltanda. Man förklarade därför att den
»non-figurativa» modernismen var måleriets självmord. De radikala stilarnas
exklusivitet började betraktas som aristokratisk, folkföraktande. Det var
också många av konstnärerna vilka åtminstone till en början om
kommunismens försök att »föra konsten närmare folket» högt uttalade sin
misstrogna uppfattning: »Konsten är till för ett utvalt fåtal. Den kan
aldrig bli allas egendom.» Under de första fem åren vidtogs emellertid
inga åtgärder för att föra dessa vilseledda konstnärer på andra tankar,
för att mota ut dem ur »föremålslöshetens återvändsgränd».
Den tydliga tendensen var emellertid på glid mot uppfattningen att
konsten skulle utnyttjas i den stort upplagda propagandan för det nya
Sovjet. Många av de radikala konstnärerna utnyttjades också som
affischmålare. Här kunde deras personliga stilar ge en alldeles speciell effekt.
Men andra konstnärer utarbetade sina affischer rent realistiskt, för
att arbetarna omedelbart skulle kunna förstå.
1921 hade några av de yngsta målarna proklamerat: »Den lilla
skrikhals, vilken än kallar sig expressionism, än futurism, primitivism, kubism
etc., (född 1909), har avlidit 1919 efter ett svårt lidande.»
1922 blev vändpunktens år i ryskt konstliv. Då bildades
Revolutions-konstnärernas förening (ACHR) i Moskva och den kände som sin uppgift
att i sin konst spegla sin egen tid. Man ville ge bilder ur revolutionens
historia. »Revolutionens dag är en heroisk dag», stod skrivet i
uppropet, »konsten måste avspegla revolutionstidens företeelser och skapa
den heroiska realismens stil.» Verkligheten, som de europeiskt inspirerade
radikalerna övergivit, blev åter konstens inspirationskälla. Någon större
vikt vid den artistiska kvaliteten lades inte. Huvuduppgiften var ju att
popularisera konsten, att sprida skildringarna av revolutionstidens he-
33
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
