Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - USA (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Grant Wood, Revolutionens
döttrar, 1932. Privat ägo. Wood
tillhörde en gammal kväkarsläkt, och
kväkarnas obönhörliga
sannings-krav kom att prägla hans konst.
Efter första världskriget, då han
tjänstgjorde vid en
camouflagedivi-sion, studerade han i Frankrike.
Men först i Tyskland, där han
bodde några år i slutet av 20-talet,
fann han sitt personliga
uttryckssätt, fängslad av den gamla
1400-och 1500-talskonstens
sannings-lidelse i det detaljerade
verklighets-återgivandet, och säkert inte
oberörd av Nya Saklighetens måleri.
Grant Wood, American Gothic,
1930. Chicago Arts Institute.
Efter återkomsten till lowa sökte
Wood omsmälta intrycken från
Europa i en genuint amerikansk
form, som får sitt vackraste
uttryck i American Gothic, där han
dessutom avslöjar sin förmåga att
bygga in den detaljrika
verkligheten i en stramt uttrycksfull
komposition. I den stränga, litet stela
realismen har det smugit in ett
stänk av ironi, men utan elakhet.
I Revolutionens döttrar är ironien
utan sympati. Det är ett
monument över hyckleriet, sådant det
särskilt tagit sig uttryck i USA:s
moraliska kvinnoföreningar. Det
är denna ironi, med eller utan
sympati, som kommer Wood att på
ett välgörande sätt skilja sig från
andra »American Scene
»-konstnärer med deras svårsmältbara
sentimentalitet och skämtlynne.
USA
I Amerika sökte man med ljus och lykta efter en egen tradition, som
kunde bryta ner beroendet av gamla världens kultur. Man ville ha en
konst (och litteratur) som skulle uttrycka amerikanskt väsen så genuint
som aldrig någon från utlandet lånad stil kunde göra. De exklusiva
konstnärerna och kritikerna såg i den primitiva konsten vad de sökt:
några gick till den förkolumbianska tiden för att få inspiration, andra
däremot trodde sig finna det amerikanska folkets själ i den naiva
autodidaktkonsten från 1800-talet. Men publiken hade andra ideal. Dess
nationella sinnelag hade definitivt vaknat under första världskriget.
Man ville ha en konst som bokstavligen var rotad i hembygden och som
så mycket som möjligt avlägsnat sig från all internationalism.
Konstnären borde gå ut ur sin exklusivitets elfenbenstorn och måla sina tavlor
för det enkla amerikanska folket, som inte hade möjlighet att fatta den
»moderna» konsten. Det var inte mer än rimligt i ett demokratiskt land.
Han skulle befria sig ur slaveriet under fransmännen. Amerika måste
upptäckas på nytt. Det skulle bli den största händelsen i Förenta staternas
konsthistoria. I realistisk stil skulle konstnären tolka Amerikas natur och
folklynne. Det var en konstuppfattning som rimmade väl med de
nationalistiskt inriktade diktaturernas krav på konsten, och som samtidigt
var betingad av den nationella isolationismen, som bröts ner först under
andra världskriget.
1925 hörde man i USA för första gången konsttermen »American
Scene», vilken så småningom kom att bli den gemensamma beteckningen
för några målare som tagit som sin uppgift att skildra livet i mellersta
Västern och i New York. De var kanske inte fullt så banbrytande som
man då gärna ville göra gällande i amerikansk press. 1908 hade några
konstnärer med John Sloan som ledare sökt sina motiv i New Yorks
gatuliv, som de återgav med osökt verklighetssinne. Deras skolning
5T5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
