Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - USA (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
var emellertid fransk. Samma fel vidlådde en yngre konstnär som också
tog sina motiv ur sin närmaste omgivning, C. E. Burchfield, en inte
starkt originell men förfinad och personlig målare. Också han var
franskpåverkad. Men de nya banbrytarna var »homespun», hemvävda,
som amerikanarna själva älskade att apostrofera dem. De hade
visserligen fått impulser i Europa, men de hade i varje fall utplånat allt franskt
som vidlådde deras konst.
De tre mest berömda av dessa »hemvävda» målare var Grant Wood,
lowas målare, det ur europeisk synpunkt starkaste namnet, John Steuart
Curry som bosatt sig i Kansas och slutligen Thomas Benton i Missouri,
den i Amerika mest omtalade av realisterna, ständigt omskriven av
tidningarna och betraktad som gruppens stormfågel. Dessa konstnärers
syn på hembygden var ibland sakligt redogörande, ibland ironisk, ibland
banalt sentimental. Deras önskan att vara så genuina som möjligt
förförde de flesta av dem till den provinsiellt präglade vulgaritet som vi
känner från vissa typiskt amerikanska filmer, vilket emellertid tycks ha
grundmurat deras popularitet. Benton är ett utmärkt exempel på den
sortens vulgarisering av konsten. Pressen omhuldade dessa »American
Scene»-målare, konsthandlare tog hand om dem, publiken köpte deras
verk för svindlande priser. Ty man uppskattade att de dragit sig från
New York, där konstnärerna var »en intellektuellt sjuklig hop, offer för
en osund rationalism, psykisk labilitet och en Gudi föga behaglig
självbildning», som Benton uttryckte det i termer vilka slående erinrar om
Hitlers uttalanden om konst.
Men denna amerikanska realism föraktades i sin tur också av de
exklusiva New York-konstnärerna. Med USA:s inträde i andra världskriget
undertrycks de isolationistiska tendenserna. Internationalismen
blomstrar, den får nytt liv genom tillströmningen av europeiska konstnärer som
flytt undan tyskarna. Efter krigets slut har av allt att döma »American
Scene» fört en tynande konstnärlig tillvaro.
Den amerikanska konstnär som skaffat sig den största ryktbarheten är
emellertid en mexikanare, Diego Rivera. I motsats till sina grannar i
norr har mexikanarna en urgammal, kontinuerlig konstnärlig tradition.
De har av sina högt kultiverade förfäder ärvt en artistisk sensibilitet och
en skapande begåvning som saknar motsvarighet i hela det övriga
Amerika.
Under tjugu år, under hela 1910- och 20-talen hade Mexiko skakats
av revolutioner. De revolutionära segerherrarna hade efter
övertagandet av makten visat sig vara ganska borgerliga reaktionärer, som
i praktiken inte förmådde infria de givna löftena till bönder och arbetare.
Men de ville i alla fall upprätthålla skenet av radikalism. Därför fick
konsten och kulturen åtminstone skenbart full frihet. Regeringen använde
Thomas Hart Benton, Persephone,
193g. »American
Scenen-konstnärernas syn på hembygden kunde
vara sakligt redogörande, ibland
med en lätt ironisk touche som hos
Grant Wood. Den kunde också vara
skrämmande banal i sin
sentimentalitet eller humor. Men just detta
grundmurade dessa konstnärers
ofantliga popularitet.
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
