Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - USA (b. l.) - Kring andra världskriget (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
Sovjet kom honom emellertid att med misstro betrakta den officiellt
sanktionerade ryska konsten. I stället var det de gamla medeltida katolska
målningarna som med sin speciella kristna propagandastil gav honom
impulser. Rent tekniskt tog han mindre intryck av det europeiska än av
det urgamla mexikanska freskmåleriet från tiden före de spanska
er-övrarna.
Rivera bestämde sig för att pånyttföda den amerikanska freskokonsten.
»Vår tids sociala utveckling är en allt snabbare marsch mot
kollektivisering, och därför gör sig behovet av det till sin karaktär väsentligen
kollektiva freskomåleriet alltmer gällande. I själva verket har våra dagars
moderna arkitektur givit freskomåleriet ett existensberättigande som
aldrig förr.. . I framtiden kommer arkitekturen, alla plastiska konsters
moder, att rationaliseras, kommer att kasta av sin traditionella
ornamen-tering, väggarnas onyttiga kram och förfärliga pepparkaksutsmyckning
för att i stället låta en rationell byggnadstyp uppstå med ljusa väggar
som rikt upplysas av stora glasytor — en passande ram för den
hjärnar-betande civiliserade människan som besegrat sig själv med tillhjälp av de
maskiner hon byggt och som kastat av sig alla mystiska ideologiers sjuka.
Endast så kan den verkliga fresko målningen växa i betydelse och skönhet
och göra sin del av verket att hjälpa mänskligheten på den väg som leder
till framtidens klasslösa socialistiska samhälle» (Rivera 1934).
Kring andra världskriget
Totalitärstaterna satte in konstnärerna som kuggar i
samhällsmaskineriet, gav dem program att följa och band dem till uppfattning och form.
Den konst som sålunda uppstod blev konsthistoriskt sett endast en
parentes och hade inte någon kraft att föra utvecklingen vidare. I andra
länder med andlig frihet kunde konstnärerna välja fritt mellan
elfenbenstorn och stridsbarrikader, välja mellan att låta sin konst gripa in mot
tidens ondska eller att söka de eviga problemens lösning.
I juli 1936 började det spanska inbördeskriget, ett av de tragiska
förspelen till det andra världskriget. Konstnärer och författare från hela
världen slöt upp på regeringssidan emot Franco. Många gick direkt ut
som frivilliga, andra drev propaganda i konstnärlig form. Främst bland
dessa stod Picasso, verksam i Paris men alltjämt spanjor. Republikanerna
gjorde honom till chef för Pradomuseet vilket dock endast blev en
heders-utnämning. Första gången Picasso gick direkt till anfall var med de båda
etsningarna »Francos dröm och lögn». De är 1900-talets motstycken till
Goyas skildringar av krigets förstörelse, endast mycket hatfullare och
våldsammare med sin direkta nidskildring. De två bladen är uppdelade
i småbilder efter mönster av de amerikanska skämtserierna, som Picasso
Pablo Picasso, ett av bildfälten
från »Francos dröm och lögn».
Det är generalen själv som avbildas
på detta sätt.
518
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
