Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nordiska tanken, av Nils Gösta Sandblad - Nationellt och nordiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
det främst sin utlösning under striderna mot Tyskland. Men i alla
länderna var det starkt nog att bryta udden av den samtidiga
skandinavismen, och det har också bildat den självklara basen för alla senare
förbindelser mellan de nordiska folken. Känslan för den nationella
självständigheten är den första gripbara realiteten i deras inbördes historia
och den första gripbara förutsättningen också för deras kulturella och
därmed konstnärliga utveckling.
I hur hög grad denna känsla kommit de nordiska folken att verkligen
bli sig själva må ännu lämnas osagt — den har i varje fall inte kommit
dem att bli sig själva nog. Tvärtom har redan sysslandet med de egna
värdena åter och åter under historiens gång tvingat dem till insikt om,
hur fast de var bundna vid varandra genom läge och
naturförutsättningar, vilket mäktigt arv de hade gemensamt i fråga om ursprung och
folkkaraktär, språk och historia, urgammal rättsuppfattning, hednisk
gudasaga, folklig myt och litterär tradition, och slutligen i hur hög grad
de var tvungna att gå samman för att i olika avseenden hävda sig utåt.
Den nordiska tanken har med andra ord utgjort nationalkänslornas
självklara korrelat. När skandinavismens studenter drack mjöd ur mer
eller mindre nygotiska dryckeshorn vid Uppsala högar kunde de alltså
erinra sig, att vikingatidens internordiska strider växlat med
gemensamma härnadståg, att isländska lagar ömmat för »danska eller svenska
eller norska män från de tre kungariken, där vår tunga talas», och att
det enligt den äldre västgötalagen dock kostade nio mark att dräpa en
dansk eller en norrman men blott fyra att dräpa en engelsman eller en
tysk. På motsvarande sätt kunde studenterna, när de träffades i Lund,
dröja vid minnet av den förste nordiske ärkebiskopen, som här 1104
be-klätts med palliet. Det innebar, som Lauritz Weibull senare klarlagt,
att den nordiska kyrkan frigjorde sig från det sachsiska överväldet, att
en inhemsk man direkt under påven tog ledningen och att en gemensam
utveckling på egen grund kunde fortsättas; i hägnet av denna andliga
nordiska makt arbetade män som Sven Aggesen, Saxo och Snorre
Stur-lasson med att samla minnena till Nordens äldsta historia; och var de
alla nationellt sinnade, hade de dock inte hunnit glömma bort vad Saxo
uttryckte med orden att Sverige och Norge »icke blott i rum utan i
tungomål ligga oss närmast». När studenterna vidare, på väg till
Uppsala, stannade i Kalmar, lovade de varandra att en union sådan som
Margaretas av 1397 aldrig skulle upprepas. Senare forskningar har
visat, att unionens verkliga orsak var behovet att trygga Nordens
ställning gentemot tyskarna, att den på papperet säkrade de olika ländernas
inre frihet och att den — med någon förenkling — brast först när detta
löfte inte hölls. I själva verket kom icke blott föreningarna
Danmark-Norge och Sverige-Finland att bestå århundraden efter det att Kalmar-
Medeltidens nordiska folk
mobiliserade gärna varandras
national-helgon till skydd mot ondskans
makter. I valvsvicklarna i Brunnhy
kyrka i nordvästra Skåne finner
man dem alla samlade: Danmarks
Knut {ovan) och Norges Olav
{nedan) . . .
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
