Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nordiska tanken, av Nils Gösta Sandblad - Konsten och den nordiska tanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nils Gösta Sandblad
drabbning mellan två härskaremakter, två motsatta principer, en
raskamp mellan klassicitet och germanism.» Harald Hjärne svarade genom
att om den klassiska konsten konstatera: »Vi finna därinom tillräckligt
av Subjektivitetens’ oro och sönderslitenhet jämte ’objektivitetens’ lugn
och ’opersonliga lydnad’, för att vi ej utan tillförsikt kunna säga, att
mycket av vad förf, skriver på ’germanismens’ syndaregister besudlat
den antika skönheten, långt innan några germaner stodo hotande
framför Roms portar.» Spänningen mellan klassisk idealism och nordisk
expressionism — var andemeningen i hans inlägg — är i själva verket
identisk med spänningen mellan klarhetsdrift och känslorus, mellan det
apol-liniska och det dionysiska. Livsåskådningarna, kulturriktningarna,
konststilarna är icke för evigt bundna vid folkslag eller geografiska områden.
De är ytterst möjligheter inom varje människa. Påverkningarna utifrån
är endast impulser som frigör dem.
Med denna utgångspunkt vållar det inga svårigheter att förstå, att
redan ornamentiken från bild- och runstenarnas tid, hur nordiskt sj
älv-vuxen den än kan te sig, ändå kunnat utgöra ett led i den väldiga
stilensemble av orientaliskt ursprung, vilken under några århundraden
omslöt de klassiska länderna — med den bysantinska konsten i öster,
den germanska i norr, den keltiskt-iriska i väster och den
muhammedanska i söder — samt att redan denna konst, trots sin antiklassiska
karaktär, kunde mottaga och omsmälta element även ur antikens
formvärld. Det blir lika lätt förståeligt, varför den dekorativa ytmässigheten
kan vara ett karaktärsdrag i all allmogekonst över hela världen och icke
blott i Nordens. Och slutligen varför även det sena 1800-talets syntetism
med sin respekt för ytan och linjen efterhand visar sig vara en allmän
stilföreteelse. »Den ende svenske konstnär, som efter Fot och Öpir besuttit
en förmåga till sådan osviklig linjerytmik är Carl Larsson, fast han
använde denna sin stora naturbegåvning på annat vis», säger Andreas
Lindblom på tal om runstenarna, och detta är riktigt. Men innan Carl
Larsson nådde fram till sin karakteristiska ytstil och omsatte den i
målningen med forntidskvinnan vid runstenen i Göteborgs flickläroverk —
och innan han för första gången såg en av de dalmålningar, vilka även de
kom att spela en betydande roll för hans konst — hade han under trycket
av de allmänna stilrörelserna börjat syssla med dekorativt
monumentalmåleri, upptäckt den stränga ytmässigheten hos Giotto och
linjeskönheten hos Ghirlandajo och Fra Filippo Lippi, haft möjligheter att
studera den avancerade franska Pont Avenskolan på världsutställningen i
Paris år 1889 och i brev uttryckt sin entusiasm för den nya engelska
hem-inredningskonsten. Förvisso måste han ha varit tecknare till sin
läggning, men hans beundran för den svenska runstenskonstens djärva
linjekurvor liksom för dalmåleriets strama ytkaraktär är en följd av hans
upplevelser på kontinenten, icke en förutsättning för dem.
j6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
