Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nordiska tanken, av Nils Gösta Sandblad - Konsten och den nordiska tanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nordiska tanken
internationella lärospån. Henrik Cornell har i en nyutgiven svensk
konsthistoria karakteriserat situationen med orden: »Blott i ömsesidig
samverkan med andra länder ha vi under århundradenas lopp skapat den
konst, som vi nu vid en återblick kallar svensk.» Det är samma tanke som
Christian Krohg en gång mera drastiskt formulerade i satsen: »All
nationell konst är dålig, all god konst är nationell.»
Vilka är då de stora stilströmningar, som under tidernas gång nått den
nordiska konsten? Om frågan gäller arkitekturen är den lätt att besvara:
man kan räkna upp alla stilarna från den romanska till jugendstilen och
grovt sortera dem i klassicerande och icke klassicerande. Gäller det
bildkonsten är läget något mera komplicerat.
I första hand måste man peka på det primitiva, ornamentalt ytmässiga
stilskikt, som i Norden dyker upp med folkvandrings- och vikingatidens
bildkonst. Det är icke avsikten att här redogöra för hur denna konst
blomstrade och försvann. Men det är nödvändigt att framhålla, att man
möter dess ytmässighet på nytt under alla tider när man studerar
brytningen mellan allmogekonst och högreståndskonst, och att stiltendenser
av motsvarande slag under 1800-talets senare del återigen trängde fram
även i högreståndskonsten. Det rör sig alltså här om stilinriktningar, som
haft betydelse under årtusenden.
Tar man fasta på motsättningen mellan den nordiska och den
klassiska konsten sådan den särskilt renodlad framträder under det första av
dessa tidsskeden, folkvandrings- och vikingatiden, konstaterar man att
den nordiska till sin grundtendens var abstraherande (hur träffsäkert
djurfigurerna än kunde karakteriseras, underordnade de sig dock den
ornamentala helheten), medan den klassiska var realistisk. Under andra
perioder har den realistiska tendensen däremot varit ett gemensamt
signum för såväl den klassiska konsten som den nordiska. Under
renässansen exempelvis, när skiftningarna inom såväl Europa som Norden
är särskilt tacksamma att studera, framträdde realismen renast i
Nederländerna, medan den behövde antikens stöd för att utformas i Italien
och i Tyskland ofta fick en expressionistisk anstrykning; alla varianterna
nådde också Norden. I Nordens bildkonst har vi med denna
indelningsgrund att jämte de abstrakta stilskikten räkna med dels den klassiska,
dels den antiklassiska realismen, den senare ofta subjektivt expressiv i
sin utformning.
Till denna klassificering måste emellertid fogas ett påpekande. För
dem som sysslat med motsättningarna mellan det nordiska och det
klassiska och därvid betonat klassicismens obrutna hemortsrätt i Söderns
länder har det legat nära till hands att häri se mer än följden av
konstnärliga traditioner. »Ovillkorligen slog mig den tanken», skrev Verner
von Heidenstam 1898, »vari består egentligen den världsstrid, som nu
i snart två årtusenden fortgått på jorden? Är det icke en enda långsam
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
