Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår äldsta konst, av Holger Arbman och Erik Cinthio - Bronsåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Arbman och Erik Cinthio
ett samband söderut; de avgränsade väggfälten tyder måhända på att
förebilden har varit textil, inte här men i Södern.
Den innersta meningen i dessa ristningars tecken och ceremonibilder
är visserligen dold för oss, men man kan med stor grad av sannolikhet
antaga, att figurerna inne i gravens mörker haft till uppgift att skydda eller
befrämja den döde, som tänktes fortsätta livet efter döden på ett liknande
sätt som här, och två av stenarna med livfullt tecknade processioner och
ceremonier utgör förmodligen en skildring av händelser, som ingått i
begravningsriterna. När det gäller symbolerna: yxor, skepp, hästar och
solhjul, förekommer de alltid parvis och symmetriskt anbragta, men vid
skildringen av begravningsriterna bryts symmetrien. Framställningen blir
livfull och den med nödvändighet schematiska teckningen återger med
osviklig säkerhet rörelsen hos de agerande; här kan man verkligen ha
rätt att tala om expressiv konst. Framställningen återger bland annat
tydligen ett offer i ett stort kärl under musik från lurar och trummor, och
nederst på samma sten kanske en annan offerceremoni, några män utan
armar, måhända med bakbundna händer, som förs in mot några
underliga rundlar, offerbrunnar? På den andra stenen finner man samma män
utan armar och samma figurer, som vid kitteln, de senare här en hel rad
företrädd av en dansare eller adorant. De stelt gående officianterna vid
offret, klädda i fågeldräkt, till hela sin rörelse liknande pingviner, ger
klart uttryck åt det opersonliga hos de officierande. De bakbundna
männen är mästerligt återgivna, lägg särskilt märke till benens teckning,
som kan markera deras viljelöshet. Ypperlig är också framställningen av
kapprännaren, som står svagt framåtlutad på sin vagn, och hästarnas långa,
smala kroppar ger intryck av en stark rörelse, trots att benen är torrt
och schematiskt tecknade. Man får en klar känsla av de våldsamma och
blodiga ceremonier, som utspelades vid denna stormans gravläggning.
Icke långt från Kivik, nära Simrishamn, på glattslipade klippor av
vitskimrande kvartsitisk sandsten, ut mot havet och uppe i land i
åker-bruksområdet, finner man en stor hällristningsgrupp. Här ser man
tydligt skillnaden mellan kivikristningarnas berättande innehåll och
skickligt inkomponerade symboler och berghällarnas till synes utan system
inhuggna bilder, som uppenbarligen har haft ett äringsmagiskt innehåll.
De skånska ristningarna är i regel mycket torftiga med ett föga varierat
motivval: skepp, yxor och stora, yxbärande män, fotsulor, ormar,
skålgropar etc. Endast sällan finner man bilder, som når ut över det rent
schablonmässiga. En sådan är en underlig, tämligen livfullt huggen
människobild i Järrestad. Det är tydligen en med kultsymboler utstyrd man.
Benen är långa, knäna böjda, vadorna starkt markerade, han slår ut med
de oproportionerligt stora händerna med kraftigt markerade tummar;
en löst påsatt svans och möjligen horn ger karaktären av kultdräkt. Det
är samma figur, som man i skulptur återfinner på ett knivskaft av brons
Man i kultdräkt på hällristning
vid Järrestad, Skåne.
På ett knivskaft från Järrestad i
Skåne är en av bronsålderns
offt-cianter i någon kultceremoni
skulpterad. Statens historiska museum.
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
