Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår äldsta konst, av Holger Arbman och Erik Cinthio - Järnåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Arbman och Erik Cinthio
länge omöjligt att vare sig kronologiskt eller stilistiskt dela upp gruppen
i olika underavdelningar. I det enhetliga och konventionella
komposi-tionssystemet intager fortfarande skeppet en viktig och dominerande
plats. Det har nu mestadels kommit längre ned på stenen i ett av de
största fälten. Det är utrustat med mast och fyllda segel, ofta praktfullt
utformat där det seglar fram över fräsande vågor.
Det välvda huvudet på monumentet blir ofta fyllt av en mera fri och
på samma gång livligare bildkomposition. Rymden är här ökad och kan
på ett mindre hopträngt sätt fyllas av himla- eller luftväsen. Detta
båg-fält kan också ge ett större djup åt bilden. I varje fall förlänas scenen
här någon gång ett visst perspektiv, även om konstnären aldrig själv
varit medveten om denna möjlighet.
Vi skall se vilka som är de vanligaste motiven under denna period.
Båten är redan nämnd, men till den kommer förutom mast och segel
den tydligt tecknade besättningen, utrustad med sköld och spjut.
Krigare över huvud taget, i kamp eller i rituell procession, finns nästan
överallt med, liksom tidens mest avbildade och förmodligen också mest
vördade djur, hästen. Dess stora kultiska betydelse har betonats av
Gut-orm Gjessing. Denna utomordentliga ställning skulle hästen ha åtnjutit
i större eller mindre grad ända från dess första uppträdande i Norden
under yngre stenåldern, men höjdpunkten på denna kult skulle ha
nåtts under vendeltiden. Detta får också ett markant uttryck i konsten.
Hästen är med inte bara i dessa rena bildframställningar utan dyker
också upp som ett relativt naturalistiskt väsen inkomponerad i en av
de till ytterlighet ornamentalt drivna vendelstilarna.
Vid första påseende förefaller själva figurteckningen av människor
och djur eller livlösa ting att vara enformig och stereotyp. Men vid ett
närmare betraktande finner man, att så inte alls är fallet. Tycker man
sig upptäcka en viss stilisering är denna endast helt i överensstämmelse
med bildens kärvt berättande karaktär och stenens hela monumentalitet.
Detalj teckningen visar sig med enkla och klara linjer vara så tydlig, att
man utomordentligt väl kan urskilja de olika dräkternas snitt och
utseende liksom t.ex. de manliga figurernas spetsiga hakskägg. Det hela
är en slags silhuettkonst med på en gång monumentalitet och spänstig
livfullhet i skildringen.
Det finns en del bildstenar, som saknar den strikta indelningen i
horisontalband, där bildgrupperna flyter mer eller mindre ihop. Man
har antagit, att dessa skulle vara ett förstadium till de striktare
komponerade stenarna, men anser numera säkerligen med rätta, att de tvärtom
är en senare, dekadent företeelse. I detta fall hjälper även de
ornamen-tala bårderna till att ge en datering.
Har denna stora blomstring inom bildkonsten någon motsvarighet
inom andra konstarter? Att diktningen förmodligen vid denna tid eller
Detalj av bildsten från Lillbjärs,
Stenkyrka socken, Gotland. Statens
historiska museum.
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
