Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår äldsta konst, av Holger Arbman och Erik Cinthio - Vikingatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Arbman och Erik Cinthio
ett av de danska, försvunna guldhornen — namngivna nordiska
konstnärer. Äldst är Asmund Kareson, en god runristare, ännu något tung
i stilen. Högst i elegans och enkel säkerhet når Fot, rikare i sin stil är
bland andra Tidkume, Balle och den produktive Öper, av vars hand
man känner ca 80 runstenar. Med Öper har denna konst nått det
stadium då stilen överfördes dels till Irland, där konstnärerna som sedan
århundraden var vana att arbeta med elegant linjeföring, tog upp
run-stensstilen och förfinade den ytterligare, dels till Norge, ehuru den där
tydligen aldrig kom att spela någon större roll. I Urnäs stavkyrka i
Sogn har linjespelet blivit så raffinerat, att någon vidare utveckling
knappast var tänkbar. Det är som om man där kunde »föle det siste
pust av den stolte germanske ånd» (bild sid. 93).
I samband med runstensstilen finner man stundom också en bildkonst,
ehuru den aldrig utvecklas i rikare mått. Mest känd och ofta avbildad är
Sigurdsristningen på Ramsundsberget i Södermanland. Här skildras ett
av hednatidens mest omtyckta sagomotiv, Sigurd Fafnesbanes öde. Inom
runslingan ser man till vänster den dräpte smeden Regin omgiven av sina
verktyg och Sigurd, som steker Fafnes hjärta, bränner sig och stoppar
tummen i munnen. I mitten står hästen Grane bunden vid trädet med
fåglarna, vars låt Sigurd nu förstår. Runslingan, som avslutas med ett
djurhuvud på sedvanligt sätt, är Fafne, och nedanför den, utanför
bildfältet, ser man Sigurd, som stöter svärdet i draken. I denna framställning
finns ingen egentlig komposition, figurerna är på ett enkelt, nästan naivt
sätt utströdda över bildfältet, det var ju innehållet, som var det viktiga,
icke sättet att återge det. Men trots detta kan man icke frånkänna
tecknaren en viss elegans, som t.ex. i bilden av trädet, vars grenar fläta sig
om varandra och som är fäst med ett par dekorativa slingor vid marken;
man kan ej taga miste på att det växer upp ur jorden. På andra run-
De tre vise männens tillbedjan i
krubban på stenen från Dynna,
Gran. Återgiven i större skala än
stenens övre del på bilden ovan.
De tre vise männen följer
Betle-hemsstjärnan till Jesusbarnet, som
är återgivet överst. Runstenen vid
Dynna, Gran. Nu i Universitetets
Oldsaksamling, Oslo.
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
