Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk medeltid, av Rune Norberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rune Norberg
men kanske därför så mycket mera verkningsfullt. Tydligast framträder
denna expressionism kanske i de stora hörnfigurernas huvuden och i deras
än högtidliga, än ömma omfamningar. Idémässigt har dessa kolonnfigurer
sitt ursprung i fransk katedralskulptur men innehållsmässigt måste de vara
konstnärens egendom. Vem var denne märklige skulptör? Namnet är
okänt. Bland fackmän kallas han än mäster Majestatis efter sitt
favoritmotiv Kristus som världsdomare (Majestas Domini), än Trydemästaren
efter sitt främsta verk.
Bildinnehållet i ett verk som Trydefunten har två olika aspekter. Dels
är det fråga om rena illustrationer till legender eller framställningar av
gängse kristna motiv och symboler, dels om motiv som vi nu inte annat
än i undantagsfall kan tolka med full säkerhet. Till de senare motiven
hör framför ailt de fantastiska odjurshuvudena och andra märkliga ting
på foten, ja ett skenbart så rent dekorativt element som den kraftiga
bladstaven mellan fot och skål. För medeltidens människor hade varje
detalj en symbolisk betydelse för att inte säga en rent magisk funktion.
Andliga krafter, onda eller goda, hade sin boning i kultföremålen och
det gällde att få dessa så laddade som möjligt med den rätta sortens
kraftmedel. Särskilt nära till hands låg det att ge dopfunten extra tillskott av
hjälpmedel. Vid dophandlingen avgjordes ju definitivt kampen mellan
de onda och underjordiska makterna och den räddande kristendomen.
I regel torde det vara ondskans makter som presenteras på funtarnas
fotstycken och de hindras från att infektera det vigda dopvattnet i skålen
genom heliga bilder eller genom en effektiv avskärmning mellan fot och
skål. Låt oss ta ett exempel. En stor grupp av enkla, kalkformiga, men
arkitektoniskt verkningsfulla funtar från noo-talet är endast ornerade
med en kraftig repstav mellan skål och fot. Man tänker: den där
repstaven är just den rätta, sobra dekorationen, en alltjämt fullt modern idé
med klassisk grund. Säkert är detta också riktigt, men för dåtiden var
repstaven i första hand symbol för oändligheten och ett lås mot
underjordens makter som till det yttersta kämpade om varje människosjäl.
Trydefunten med dess blandning av kontinentalt och nordiskt, av
upphöjt och underjordiskt i en genialisk konstnärs tolkning, står här
som representant för den konsoliderade men ännu kampglada katolska
kyrkans konst i Norden under 1100-talet. Trydemästaren stod ingalunda
ensam i den situationen, inte heller ifråga om kvalitet. Om man försöker
objektivt värdera Nordens medeltida konst i förhållande till senare tiders
och till världskonsten över huvud taget kommer man till följande, för
mången överraskande resultat. Skulpturen i Danmark och Sverige har
aldrig stått högre än under uoo-talet. Försiktigtvis måste dock erkännas
att enstaka stjärnskott senare — Sergel, Thorvaldsen och några andra,
även i vår egen tid — nått samma nivå. Arkitekturskulpturen i trä, dvs.
på stavkyrkorna i Norge under medeltidens båda första århundraden är
Dopfunten i Tryde kyrka,
utförd av Trydemästaren omkr.
1160. Detalj se sid. 88. Denna
funt är ett av medeltidskonstens
främsta verk i Norden.
Grotesk framställning i
medeltida kyrkokonst. En dansande man
— hednisk gud eller ond ande? —
i gråstensrelief på Tumbo kyrka
i Södermanland från 11 oo-talets
förra hälft.
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
