Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk medeltid, av Rune Norberg - Gotisk skulptur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordisk medeltid
S. Mikael från Mosviken,
träskulptur i Videnskapsselskapets
Samling i Trondheim;
representant för Londons skulpturstil omkr.
1250 men troligen utförd i
Trondheim.
Manshuvud av sten från
domkyrkan i Trondheim, utfört omkr.
1275 och ett av de bästa exemplen
på en kraftfull norsk
skulpturkonst i de internationella
mästarnas spår.
madonnabilden i Austråt. De utdragna proportionerna och den
utsökta veckbehandlingen är jämte den aristokratiska hållningen vad som
mest imponerar. En uppenbarligen i Trondheim verksam mästare har
åstadkommit ett ganska stort antal kultbilder som också bevarats inom
nuvarande svenska gränsen, t.ex. S. Olov i Revsund och en madonna
från Lillhärdal, som nu är i privat ägo. De mest karakteristiska
skulpturerna ur denna verkstad är två Olovsbilder, från Tyldal och Seim, som
uppvisar en norsk robusthet i formgivningen, men ganska nära anknyter
till den engelska riktning som har sitt främsta monument i den rikt
skulpturprydda västfasaden på katedralen i Wells.
I Östnorge börjar blomstringen något senare än i de andra ledande
konstområdena, nämligen inte förrän under 1240-talet. Detta är ett av
bevisen för konung Håkon Håkonssons personliga betydelse för
konst-blomstringen, ty först 1240 blev denna del av Norge befriad från
upprors-makaren Skule Jarl. Här i östra Norge, och då troligen i Oslo, verkade
nu under en mansålder en skulptör som hör till de intressantare i Norden
och som lyckligtvis kan studeras i ett stort antal bevarade verk. Han
kallas Balkemästaren efter den kyrka där det största antalet och även
några av hans bästa verk har sin plats. Också han utgår från engelsk
konst vid århundradets mitt, men röjer sin individualitet i dragningen
mot stor och enkel form, ja i ett av hans senaste verk, den stående
madonnan från Spydeberg, har han gått så långt i dekorativ förenkling
med bibehållen volymkänsla att man är frestad att dra fram ordet
kubism i sammanhanget. Ett av hans tidigare verk som ger en god bild
av hans egenartade andliga ideal — inte alldeles fritt från en nervös
krampaktighet — kan studeras på Nordiska museet, nämligen den
stående S. Paulus från V. Gausdal. På samma ställe förvaras den
skulptur som för de flesta framstår som den mest fascinerande inom Norges
medeltidsskulptur, S. Olov från Fresvik. Rent artistiskt rör sig mästaren
med då redan hävdvunna medel, det enda sensationella är att konungens
ena ben här framträder fritt ur manteln. Märkligare är emellertid den
porträttartade skildringen av helgonkungen som en aristokrat med
självklar höghet, men ändå en grubblare, en själfull skald eller tänkare.
En så tydlig strävan efter individualitet är något alldeles
väsensfräm-mande för tiden, åtminstone i det västeuropeiska konstområdet.
Låt oss för ett ögonblick betrakta även stenskulpturen ehuru den
under 1200-talet spelade en blygsam roll i Norden, jämfört med
föregående århundrade. Också i detta material intog den norska
konsten tätplatsen. Det mesta som bevarats är ren arkitekturskulptur av
ett alldeles speciellt slag, nämligen människohuvuden, som efter franskt
och engelskt mönster bildade accenter här och var i interiörerna.
I Trondheims domkyrka finns det hela klasar av sådana huvuden. Ett
av de äldsta, troligen från omkr. 1275, är i sin stora och kraftfulla form
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
