Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk medeltid, av Rune Norberg - Gotisk skulptur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rune Norberg
imponerande som få andra medeltidsskulpturer och man kan gärna
hålla med norrmännen om att det ligger något norskt i denna
kraftprestation. Liknande huvuden men av betydligt tamare sort
förekommer även i Sverige, t.ex. i Skara domkyrka och S. Ving, de
märkligaste dock i den engelskpåverkade stenskulpturen i väggarkaderna i
Linköpings domkyrka, där de elegantaste emellertid tillhör följande
århundrade.
I Västergötland möter man två exempel på en i Västeuropa vanlig
form av gravmonument av sten med den döde avbildad vilande i nästan
naturlig storlek. Drottning Katarinas gravvård från Gudhem och Birger
Jarls trefiguriga monument i Värnhem från tiden 1250—1275 är
emellertid endast att betrakta som prov på västgötsk träskulptur överflyttad i
sten, även om Katarinas bild är monumental genom sin längd. En
kanske inte så betydande men ändå intressant stenkonst är den som
representeras av den gotländske byggmästaren Lafrans Botvidarson
från Eskelhem under 1200-talets andra hälft. Hans bildkonst förefaller
nästan rent romansk, se t.ex. det signerade krucifixstödet i Bunge med
Kristus som världsdomare. Detta beror sannolikt på att han gjort sina
lärospån som skulptör i Rysslands konservativt bysantinska
konstområde, kanske i Novgorod.
Av den storartade skulpturdekorationen på Trondheims domkyrkas
västfasad återstår blott några hela statyer och några fragment men dock
tillräckligt för att visa att här funnits statyer av samma slag och samma
höga kvalitet som på kontinenten eller i England. Mest känd är den
änglaljuve S. Johannes som i sin kombination av stor, höggotisk form
med mjukt lyriskt innehåll — här finns det berömda gotiska leendet —
skvallrar om att skulptören utgått ur en av de mest kända
skulpturhyttorna vid katedralen i Reims. En något kärvare nordfransk stil
möter oss i portalskulpturerna i Uppsala domkyrka, av vilka dock blott
en bevarats helt, nämligen S. Olov i norra portalen. Skulpturhyttan i
Uppsala leddes från 1287 av fransmannen Etienne de Bonneuil och
efter något uppehåll tycks en ny fransk skulptör ha verkat omkr. 1315.
Han har utfört talrika småfigurer i södra portalen och den sköna sittande
madonnan från Ärentuna som nu förvaras i Gustavianum. I dessa verk
möter oss nu en ny fas av den rent franska höggotiken, som för övrigt
blev den sista direkta kontakten mellan Frankrike och Norden i
medeltidens konst. Trots att förutsättningarna var ganska lika över hela
Norden blev det framförallt i Sverige som denna franska övermogna
men sköna gotik anammades livligast och slog rot så att den verkligen
gav upphov till en betydande inhemsk riktning. Både Norge och
Danmark kan uppvisa enstaka goda verk av denna nya riktning men i regel
byggde man vidare på traditionen från 1200-talet.
Viktigaste centrum för den »sköna» gotiken blev Uppsala och dess väl-
Madonnabild från Austråts kyrka
i Norge, nu i Trondheim. De
utdragna proportionerna och
linje-elegansen representerar östengelsk
stil från 1250-talet.
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
