Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk renässans och barock, av Karl Erik Steneberg - Saga och sinnebild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Erik Steneberg
eller som representanter för moraliska och filosofiska idéer och därmed
givit upphov till de allegoriska system, som bevarats av medeltidens
humanister och sedermera upptagits av renässansens konst och vetenskap.
Vi har i ett tidigare avsnitt sett exempel på användningen av sinnebilder
och hjältedikt i nordisk 1500-talskonst.
Arvet från den klassiska forntiden kom att framträda med förnyad
styrka under 1600-talet, och även i Norden urskiljer man nu under en
lång tid framåt dess tematiska huvudlinjer. I Sverige gav änkedrottning
Hedvig Eleonora sitt höga beskydd åt den antika riktningen, vars
inflytande ännu i dag kan studeras i den monumentalkonst som smyckar
hennes slott Drottningholm. I Danmark blev det särskilt under Kristian V :s
tid som konsten kom att präglas av klassiska ingivelser.
Ornamentalt uttrycker sig antikinspirationen genom att det grekiska
akantusmotivet på 1660-talet tränger ut det allt svulstigare broskverket.
I fråga om formgivningen stod nu valet eljest mellan barocken och dess
stilistiska motpol, klassicismen. Hos många konstnärer blandas dessa båda
stilriktningar. En av den karolinska epokens främsta skulptörer, den i
Antwerpen födde Nicolaes Millich (o. 1630—90-talet), står vid sin
verksamhet i Sverige under en tidigare period (1667—74) i konstnärligt
beroende av sin landsman Artus Quellinus d.ä. och genom honom av
klassicismens mest inflytelserike skulptör, flamländaren Frangois
Duques-noy i Rom, medan han i sina senare arbeten, under 1680-talet, övergår
till att följa mer barocka formideal. Hans svenska storverk, skulpturerna
i Drottningholms trapphus, har anlitat ett av monumentalkonsten ofta
använt mytologiskt ämne, Apollo och muserna, samt tillfogat bilden av
Minerva. Gudinnan och några av muserna har tillkommit under den
förra perioden, och genom sin harmoniska avvägning uttrycker deras
gestalter klassicismens stilprinciper, medan Apollo och de övriga muserna
(t.ex. Polyhymnia) i sina oroliga rörelse- och draperimotiv visar en
förskjutning mot barocken.
Även i sina porträtt och stormansgravar ger Millich märkliga prov på
dessa stilbrytningar. Hans senare gravmonument, särskilt det
Biel-kenstiernska i Österhaninge, har en helt ny, målerisk struktur; det
atek-toniska har där fått övertaget i överensstämmelse med den romerska
Berninibarocken. Millichs »inventioner» visar hans anslutning till de
allegoriska läror, som från Italien spritt sig över Europa, inte minst
inom gravkonsten.
I Danmark verkade sedan 1687 på praktgravarnas exklusiva område
den skicklige Thomas Quellinus, ättling av en känd flamländsk
bildhuggar-familj. Marcus Göjes monument i Herlufsholms kyrka visar hur han i
motsats till Millich hållit fast vid klassicismens stränga arkitektur, som
dessutom framhävts genom användandet av vita och svarta stensorter.
Inom porträttskulpturen framstår som skedets verkliga stordåd i
Skulpturen av Polyhymnia,
dansens gudinna, levererades av
Millich för följden av muser på
Drottningholm mer än 10 år efter
Minerva (sid. 22 f, och konstnären
visar i detta arbete en mera barock
formgivning än tidigare.
Som ett utslag av den sedan
1500-talet ständigt på nytt aktuella
svenska historieromantiken
framstår Millichs götiska kungabyster
på Drottningholm. Den av
Teo-derik utfördes 1684.
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
