Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk renässans och barock, av Karl Erik Steneberg - Saga och sinnebild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Erik Steneberg
nu som då, gör ett ogynnsamt intryck. Ändå har dessa arbeten fyllt sin
upphovsman med stolthet, det framgår av hans ansträngningar att genom
en tryckt skrift tillhandahålla tolkningen av de »inventioner», vari han
i sinnebildernas form lagt ner resultatet av sina emblematiska studier och
sina tankemödor.
På sin ålders höst har Ehrenstrahl målat det välkända självporträtt,
som visar honom vid sitt staffli, omgiven av »Pictura» och »Invention»,
målarkonstens och den allegoriska fantasins gestalter (1691;
Nationalmuseum). Det är en märklig målning. Som en tvehågsen Herkules sitter
konstnären mellan de båda lockande damerna. Ja, man har all anledning
att tänka på Herkules vid skiljovägen, mellan fru Dygd och fru Lusta,
ett tema som i Sverige var bekant genom Stiernhielms dikt och som inte
heller var obegagnat i renässansens porträttkonst. Men att det här skulle
vara fråga om en själskonflikt, den uppfattningen får man åtminstone
inte omedelbart av konstnärens egna kommentarer till sin bild. Enligt
dem råder Inventionen honom att »måla Deras Majestäters odödliga
berömmelse», det står också på den lapp hon pekar på. Just nu vänder
han sig mot fru Pictura, som räcker honom palett och penslar; hon vill,
har han förklarat, »animera» honom att måla, och över hennes huvud
svävar en putto som med en ansiktsmask och en kedja symboliserar
konstens möjligheter och förpliktelser. Men på dukens baksida har
Ehrenstrahl sammanfattat sina avsikter: att framställa hur han av kärlek
till målarkonsten med sina inventioner söker höga överhetens odödliga
beröm; och det är dunkelt tal. När hans tryckta kommentar vidare
uppger att han inte vill tillbakasätta måleriet, ehuru Hans Majestät i
nåder förordnat honom till hovintendent, förstärker detta intrycket att
harmonien inte är så fullständig. Kanske är det verkligen fråga om ett
dilemma, liksom i Herkulesfabeln och andra berättelser kring valtemat.
Kompositionens hjälte tycks ha funnit sin lösning i det han bestämmer
sig för att med all aktning för sina förpliktelser som hovkonstnär dock
främst lyssna till måleriets genius.
Säkert finns det en hel del att utläsa ur den inventiösa bilden. Den
uttrycker ypperligt sin mästares föreställning om sin framträdande roll
i tillvaron, genom sitt konstnärskap, och anger den samhällsställning
konstnären numera kunde nå. Från ungrenässansen med dess strävan
att objektivt återge verkligheten hade konstteorien över manierismen
med dess framhävande av det subjektiva, av idén, vilken tillföll
konstnären som genom en gudomlig gnista, nu nått fram till den klassicistiska
uppfattningen att han skulle välja sina medel i kraft av sin egen
personlighet; på så vis hade genibegreppet i stigande grad blivit utslagsgivande
princip. Ehrenstrahls självporträtt återger honom tankfull och i
anspän-ning inför den ingivelse som strömmar emot honom. Han har här målat
ett geniporträtt, det första i vår konsthistoria, och har i denna avsikt
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
