Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk renässans och barock, av Karl Erik Steneberg - Saga och sinnebild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
Tvenne gudinnor från berget Ida
— Juno, Minerva och Venus —
har samlat sig kring Amor i
Geltons lilla pannå på
Konstmuseet i Köpenhamn.
Caravaggios naturalism hade den nya riktningen funnit sin gyllene
medelväg i den klassiska antiken; i läran om en på sådant sätt förädlad
natur hade den givit en variant av renässansens konståskådning och
kunde på denna trygga väg bli sitt skedes dominerande stil.
Tiden var i mera än ett avseende inriktad på antiken; den första
avhandlingen om måleri av en svensk professor, Johan Scheffers De arte
pingendi (tryckt i Nürnberg 1667), behandlar »de gamles» konst, och
det är alltså fråga om klassisk fornkunskap. Samtidigt ökar det från
Olaus Magnus utgående intresset för den svenska forntiden, vilket i
Olaus Rudbecks Atlantica finner sitt mest markanta uttryck.
Medvetandet om detta stora förflutna kan spåras i konsten. Att Ehrenstrahls
porträtt återger ättlingarna till de goter som besegrat Rom, torde ge dem
en del av deras innebörd. Men när Karl XI under sitt första regeringsår,
som 6-årig gosse, av den nye hovmålaren porträtteras som imperator vid
en av gyllene lejon flankerad tronstol eller som 15-åring framställs likt
en kung Sol i Apollons ljusstrålande gestalt, är det apoteosens anda som
spelar in efter kontinentala förebilder.
I en av Ehrenstrahls 1668
målade allegorier över Karl XI i
paradsängkammaren på
Drottningholm står Lachesis med
konungens livstråd och skyddsängeln
med föremål som symboliserar
hans dygder.
Karl XI :s hovmålare har dock inte i alla porträtt följt sin regel att
flattera, och kungen blir i hans framställningar med åren allt trumpnare,
ty, säger Ehrenstrahl med höjt pekfinger, personer som av naturen är
sorgsna skall man inte måla skrattande. Hans konst visar en ständig
spänning eller ett pendlande mellan idé och natur, den är en dialog
mellan jämnstarka krafter. Men konstnären har inte lämnat oss i ovisshet
om vad han själv ansåg vara mest värdigt hans pensel. Visst har han
pliktskyldigast avkonterfejat de kungliga råden i deras röda mantlar
liksom de kungliga hästarna och det kungliga jaktbytet, men han sökte
helst anknytning till det klassiska. Det var något annat, något högre än
den råa naturen. Och det allra lämpligaste området för en hovkonstnär
var det allegoriska.
Ehrenstrahls allegoriska kompositioner är ett kapitel, som vår tid går
förbi med likgiltighet, fast de har en betydande plats inom hans verk.
Drottningholmsinteriörerna med den karolinska kungafamiljens ärorika
historia och Riddarhusplafonden med Dygdernas rådslag kring Sveas
tron utgör här hans största prestationer. Konstnären har förvisso helt
ambitiöst studerat Pietro da Gortonas fresker, och han har tydligt
eftersträvat en barockt konturupplösande form. Man erkänner gärna
förtjänster i den nu mörknade prakten. Men redan den kritiske Carl Gustaf
Tessin, som genom sin fader, den karolinska tidens store arkitekt, bör ha
varit väl underrättad, framhöll hans konstnärliga brister som han tillskrev
»hovfruntimbrets censur»; det fanns alltså andra faror än skråmästarna.
Tessin förebrår honom hans onyanserade palett och modellernas
»enfaldiga miner». Det är särskilt de stora kompositionernas schematiskt
grekiska flickprofiler och deras torrt lärda, allegoriska apparat som alltid,
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
