Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk renässans och barock, av Karl Erik Steneberg - Kring sekelskiftet 1700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Erik Steneberg
nas disciplinerat ordnade led. I det senare: apoteos och imperatorsmask;
figurgrupperna sprängs här isär av våldsamma krafter, ryktets bevingade
genius störtar ner över takgesimsen för att utbasunera konungens storhet,
och de gestalter som lagerkransar hans byst svävar upp i fladdrande
klädnader; överallt rörelsekontraster och böljande linjer. Denna stil, som
man i karolinsk konst möter i olika profana och kyrkliga sammanhang,
t.ex. hos Burchardt Precht, har kallats biåsbarock på grund av den
luftiga draperibehandling, som utgör ett av dess främsta kännetecken.
Givetvis är den inte heller okänd i samtida dansk konst. Det har
emellertid framgått att två stilprinciper samtidigt gör sig gällande. Något
ovanligt är detta visserligen inte; i själva verket har statiska och
dynamiska former förut mötts på nordiskt område, det skedde bl.a. 200 år
tidigare med van Dürens och Claus Bergs arbeten.
Mästaren till den nyssnämnda Karl XI :s apoteos, René Chauveau
(1633—1722), förenar i sina arbeten barocka och klassicistiska stildrag,
detta i likhet med övriga under Tessins fasta ledning verksamma
fransmän. Bland dessa för slottets inre och yttre utsmyckning införskrivna
konstnärer märks i främsta rummet vid sidan av Chauveau den betydande
Girardonlärj ungen Bernard Fouquet (f. 1640), åt vilken skulpturarbetet
för den yttre slottsmiljön anförtroddes. Han är sålunda skaparen av de
två bronslejon vid norra slottsfasaden, vilka ännu i dag gläder varje
skönhetstörstande öga. De modellerades efter antik förebild och göts
1702—04. Sina krafter ägnade han även åt Karl XI :s ryttarmonument,
som var avsett för borggården men aldrig kom längre än till den utsökta
bronsstatyetten i Nationalmuseum. En vacker lavering visar hur Tessin
hade tänkt sig hela detta monument med allegoriska sockelfigurer
tillfogade. Det stora nordiska kriget förhindrade snart realiserandet av
denna och andra konstnärliga planer i Sverige. I Danmark kunde man
under fredliga förhållanden arbeta vidare, och som längre fram skall
visas kom konsten där efter sekelskiftet att styra in på spår som delvis
går i en ny riktning.
Till de redan antydda skiljaktigheterna mellan svenska och danska
monumentalmiljöer finns vissa motsvarigheter inom de båda ländernas
porträttmåleri under ett något tidigare skede. I Danmark hade van
Mander och Wuchters hållit naturalismens positioner, och det heroiska
målade porträttet, omhuldat av Ehrenstrahl, blev där mindre vanligt.
När sedermera dessa mästare avlöses av yngre krafter, sker emellertid
en anslutning till nya ideal, som i väsentlig grad blir gemensamma för
båda ländernas porträttkonst. Det sker dock inte samtidigt. Tidigast
visar sig det nya i Danmark; dit kom 1683 den i Paris utbildade
fransmannen Jacob d’Agar (1642—1715), vilken samma år blev dansk
»Ober-hofkontrafejer». I Sverige efterträddes 1698 Ehrenstrahl av sin systerson,
tysken David von Krafft (1655—1724), som studerat i Italien och Frank-
Till de av Bernard Fouquet
modellerade enleveringsgrupperna för
Karl XI:s galleri har skulptören
före 170 8 utfört vaxmodeller, bl.a.
den med Pluto och Proserpina.
Nationalmuseum, Stockholm.
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
