Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk renässans och barock, av Karl Erik Steneberg - Kring sekelskiftet 1700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
Jacob dagars målning av Ulrik
Frederik Gyldenlöve 1693 ger
exempel på västeuropeiskt
stilherravälde i senbarockens
aristokratiska porträttkonst.
Frederiks-borg.
David Richter d.ä., en av det
karolinska porträttmåleriets främsta
begåvningar, var lärjunge till
Ehrenstrahl men reste ut i likhet
med flera jämnåriga och fann
användning vid hovet i Wien. —
Porträtt av Sigrid Cath. Bielke,
i6g6. Sturefors.
rike. Stilistiskt uppenbarar båda dessa ledande porträttmålare en
påverkan av det engelska porträttet och därmed av van
Dyck-tradi-tionen med dess vertikala formsträvan och eleganta människoskildring;
den barocka bredden och frodigheten är nu ett föråldrat mod. Hos
d’Agar ser man helt naturligt en starkare dragning åt det franska hållet,
särskilt till Mignard, medan von Krafft mot slutet av sin bana, framför
allt i porträtten av Karl XII och hans generaler, åter tenderar mot en
osminkad verklighetstolkning, som står i utpräglad kontrast till hans
eljest starkt stiliserade hovkonst. Även den 1677 till Sverige inflyttade
holländaren Martin Meytens d.ä. hade representerat en frisk realism,
och denna kom ytterligare till synes hos de av tidigare konst mindre
beaktade samhällskikt som nu framträdde; deras bilder får ibland
berättande drag, sådana som vi redan sett i danska borgareporträtt, och
de kan stå på gränsen till genremåleriet som när Ehrenstrahl återger
Karl XI :s livknekt Peder Frestare i färd med att rengöra kungens pistoler
(Strömsholm). En sådan upplysningsiver ligger emellertid utanför tidens
aristokratiska huvudlinje. Dess bestämmande drag är reservation; hos
von Krafft framträder detta antingen han klassicerar med arkadiska
stämningar (exempel: Christina Törnflycht, Teleborg) eller han med
traditionella medel understryker prägeln av stolt ståndsmedvetande.
Förhärskande inom sekelskiftets nordiska porträttmåleri blir alltså den
uppfattning som tillmötesgår modellens önskan att framstå som ett
upphöjt väsen, som betonar hans vikt och betydelse genom att ange hans
avstånd från omgivningen; det sociologiska uttrycket för betydelse är
just distans.
I fråga om det större måleriet, för plafonderna, kom omsider smaken
att slutgiltigt stanna för franska och italienska förebilder. Den hade
länge varit på väg dit, och symtomen finns sedan litet varstans. När
Nicodemus Tessin på 1710-talet gör ett projekt för en kunglig
konstsamling upptar han däri inga holländska och endast några få flamländska
konstverk. I Danmark, som inte behövde nöta ut sina krafter på krig,
kom efter tron- och sekelskiftena genombrottet för ett plafondmåleri
med en italiensk eller fransk och ingalunda ensidig orientering. Under
Fredrik IV:s regeringstid uppfördes stora byggnadsverk såsom
Frederiks-berg, Fredensborg och kanslihuset i Köpenhamn. De försågs med
målade takkompositioner, för vilka två huvudmästare med tydligt skilda
uppfattningar har ansvarat. Den mest produktive och i yttre måtto
mest framgångsrike var den i Flensburg födde Henrik Krock (1671—1738),
som 1706 blev hovmålare. Under sina studieresor hade han, bl.a. som
elev till Carlo Maratta, tillägnat sig den italienska senbarockens
illu-sionistiska kompositionssätt, som avser djupverkan, starka förkortningar
och ett livligt rörelseschema. Hans arbeten synes ha tilltalat konungen,
som själv på sina resor gjort bekantskap med de av hans målare flitigt
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
