Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik i Norden, av Lars Erik Åström - Paris och Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rokoko och nyantik
tiska porträttet gav honom bättre möjligheter att visa sin konstnärliga
halt. Som lärare till Sergel är han dock mest bekant.
I samband med dessa franska konstnärers arbete på slottet fick den
svenska konstakademien sin upprinnelse. För att hålla sin konstnärliga
förmåga ständigt underbyggd samlades dessa utlänningar för att teckna
efter levande modell i en av slottets oinredda salar. De unga svenskar
som var deras biträden fick också vara med, och de kunniga fransmännen
stod gärna till tjänst med råd och rättelser. Taraval själv »ådagalagde
ett berömvärt nit för allehanda ungdomsundervisning utan ringaste
avseende på någon vinning». Det var främst genom Tessins bemödanden
som denna utmärkta privatskola 1735 konstituerades till Konglig
ritareakademien. Staten insåg nyttan av att ha en egen utbildningsanstalt
för de unga konstnärerna med tanke på de väldiga uppgifter som väntade
i slottets osmyckadc inre. Sedan skulle man kunna reda sig utan dyrbara
inkallade konstnärer. Med detta kom konstnärsyrkct också att bli ett
fritt yrke. Med undantag för dc i hovtjänst anställda konstnärerna, som
varit ett litet fåtal, hade övriga bildhuggare, »skildrare» och
konterfej-makare fått sin utbildning inom hantverksskråna, avslutat den med
mästarbrevet och därefter fått rätta sig efter skråstadgar och hallordning.
Den sociala ställning som konstnärerna härefter fick i det utpräglade
ståndssamhället blev betydligt bättre. De blev fria konstnärer som kunde
umgås som jämlikar med sina förnäma beställare, och flera konstnärshem
blev mötesplatsen för societén och den intellektuella världen,
porträttmålaren Lundbergs och skulptörens Sergels framför allt. Denna första
akademi hade endast teckning på sitt program, men 1768 ombildades
den till Kongl. målar- och bildhuggarakademien. Bland de första lärarna
vid ritarakademien märktes också några inhemska konstnärer som på
detta sätt kom i direkt kontakt med fransk rokoko. Johan Henrik Scheffel
(1690—1781) hade kommit till Stockholm från svenska Pommern 1723.
Sedan han lärt sig att lätta sin kolorit och glätta formerna till ledigare
och mindre pompös elegans än den schröderska stilen, var han fram till
1760-talet flitigt anlitad av societén att måla stillsamt livfulla och
förbindligt leende porträtt. Den väluppfostrade sällskapsmänniska som var
rokokotidens internationella ideal uppenbarar sig i de ganska likartat
återgivna officerarna och hovmännen och deras grevinnor och
friherrinnor. Deras rosafärgade ansikten, ljuspudrade hår och ljusa
spetskrås står i kontrast mot dräkternas mörkare sammet och siden eller mot
stålblänkande harnesk. Scheflels flesta arbeten är bröstbilder, och detta
intima kabinettsformat blev allmännast också hos tidens övriga
porträt-törer. Det franska rokokoporträttet, som Scheffel endast lärt känna
indirekt, blev hos honom omformat till pålitlig svensk vardagsvara i
serietillverkning. På omvägar gjorde också Olof Arenius (1701—66) i
Holland och Lorens Pasch d.ä. (1702—66) i London den nya porträtt-
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
