Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik i Norden, av Lars Erik Åström - Paris och Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars Erik Åström
slavisk traditionsföljd. Men i största utsträckning är det martialiska och
skrytsamt dygdebetonade förkvävt i Taravals kompositioner och har
fått lämna plats för glad och nyckfull lekfullhet. Amoriner och putti
med charmfullt knubbiga barngestalter uppträder med obekymrad glädje
till och med i Slottskyrkans plafondmålning och så mycket mera i de till
levnadsglädje avsedda rummen. Släktskapen med Bouchers konst, som
i åtskilliga dörröverstycken var representerad på Stockholms slott, yttrar
sig i kompositionernas livligt krusade rytm med spiraler och diagonaler
som rörelsemotiv och i koloriten med dess kyliga lätta toner av grönt,
grått och rosa.
Den rena franska rokokon blev således bekant i Sverige på ett mycket
tidigt stadium, betydligt tidigare än i de nordiska grannländerna och
nästan samtidigt med att detta måleri började sprida sig i Frankrike.
Den kom emellertid att inskränka sig till det direkt rumsutsmyckande
måleriet. Enstaka stilleben och genremotiv kunde förekomma, men
själva det förfinade och själfulla féte galante-måleri som är så
representativt för tidens stämningar av trånande vemod och sensuell livsnjutning
fick aldrig några företrädare i Sverige. Rokokon blev betydligt robustare
här, mera realistiskt jordbunden och utan den rikedom på nyanser som
den franska konsten kunde erbjuda vid samma tid. Den var ju också
knuten till en enda byggnad och till en begränsad krets av konstkännare
i Stockholm. Ute i landet skulle den först tränga igenom under seklets
andra hälft. Det gäller måleriet men i lika hög grad skulpturen, där
senbarockens fladdrande och pösiga draperistil skulle dominera den
kyrkliga skulpturen ända till dess nyantiken avlöste med sin stränga
enkelhet. Rent fransk stil företräddes endast av några invandrade
konstnärer.
Med Jacques-Philippe Bouchardon (1711—53), som 1742 anlände till
Stockholm och hade föregåtts av några mera habilt obetydliga
landsmän, fick den franska rokokoskulpturen en värdig företrädare i Sverige.
Realismen och den ornamentala detaljrikedomen som var dess mest
typiska egenskaper, ger hans arbeten deras lekfullt glada karaktär. De
är avsedda att betraktas i intim miljö, och de flesta är dessutom ren
nyttoskulptur såsom lyktgrupperna i slottet. Hans barnporträtt av
Gustav III visar på ett slående sätt rokokons förmåga att uppfatta
barnet som barn trots den vuxnes kostymering, och hans byst av
Karl XII är fortfarande en levande och effektfull apoteos över den
ungdomlige hjälten i stil med skildringen i Odels Sinclairsvisa. Några verkligt
monumentala uppgifter föll aldrig på Bouchardons lott under den korta
tid som han var verksam i Sverige. Sådana fick i stället hans efterträdare
Pierre-Hubert E archeveque (1721—78), som gjorde både Gustav Vasas
bildstod och ryttarbilden av Gustav II Adolf. Båda verken är dock i hög
grad efterklangskonst, dekorativa men slappa i detaljstudiet. Det
realis
Jacques Philippe Bouchardon,
Gustav III som barn, 1753,
terrakotta. Nationalmuseum.
Blommor och barn var för
rokokokonstnärerna de mest utmärkta
motiv. De kunde verkligen också
skildra barnen som barn, inte som
muskulösa heroer i miniatyr. Trots
tidens brukliga sed att klä barn på
samma sätt som vuxna har
Bouchardon lyckats med att låta det
naivt barnsliga dominera i denna
polykroma halvmeterhöga statyett.
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
