Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik i Norden, av Lars Erik Åström - Primitiv rokoko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars Erik Åström
var det norska allmogemåleriet, det s.k. rosmåleriet och dess glada
brokighet. Till denna traditionsbundna primitivism fogade sig efterhand den
internationella rokokons dekorationselement, kartuscher,
blomstergir-lander, kineserier och herderomantik. Samtidigt därmed blev hans
gladlynt brokiga kolorit kultiverad till mera harmonisk enhet i blå eller
gröngrå toner. Via Oslo hade han gjort rokokons bekantskap, Oslo
kände rokokon för det mesta invandrad via Tyskland och Sverige. Det
är inte att undra på att rokokon blir ganska försenad i Norge och dröjer
kvar där långt efter det att nyantiken på andra håll slagit igenom.
Aadnes’ porträttmåleri har all den ornamentala elegans och rikedom som
tidens dräktmode gav anledning till men samtidigt något fysionomiskt
djupträngande i allvaret. Dessa modeller hade svårt att förvrida sina
ansikten till internationella standardleenden och visar därigenom mera
mänsklighet. För sina väggmålningar valde Aadnes ofta sådana motiv,
där han kunde lägga in genremässiga framställningar av norskt
vardagsliv och i några fall skildrade han också direkta landskap. Genom
blandningen av naivism och modekonst får hans konstnärskap en säregen
spänning och högst individuell karaktär. Pehr Hörberg blir något senare
hans svenska motsvarighet, men hos Hörberg bryts primitiv folkkonst
och nyantik mot varandra.
Mellan senbarock och nyantik ligger rent stilistiskt det svenska
bygde-måleriet, som var av mycket stor omfattning under 1700-talets senare del.
I många fall kan man t.o.m. urskilja reminiscenser från medeltid och
renässans som i arbeten från den småländska Kinnevaldsskolan och den
halländska Brearedskolan. Gustaf Reuter (1699—1783) i Hälsingland
var mera barockpompös i sina högst färgkultiverade målningar som
bildar fantastiska helheter av väggar och tak med bilderboksglada
figurbilder inom praktfulla blomsterramar. Motiven är bibliskt moraliserande
som alltid i detta traditionsbundna måleri, men det är inte alltid så lätt
att uppfatta när personerna klätts i samtidskläder och äldre mönsterstick
ger kompositionsmönstren. Fullständigt oberoende av kungliga
modestilar har utvecklingen på detta folkliga konstområde på ett lugnt och
obrutet sätt följt linjen från Albertus Pictor och det övriga
1400-tals-måleriet. I stället för Biblia Pauperum har kopparstick från renässans
och barock blivit rättesnören, men framställningen har ständigt samma
naiva charm. Denna försvinner inte heller när rokokon, högst försenad,
vinner insteg i den rena folkkonsten. Dalkarlen Hans Wikström (1759—
1833) arbetade i Hälsingland och Gästrikland på ett mera skolat och
högreståndsmässigt sätt än tidigare dekorationsmålare. Hans
kompositioner har en helt annan drivenhet och en mera studerad
sammanhållning, men det är kombinationen av rokokoelegans och naiv
osmidighet som ger dem ett eget värde av annat slag än den högreståndsbetonade
efterklangskonsten.
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
