Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik i Norden, av Lars Erik Åström - Rom och Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars Erik Åström
kommen från det ryska fälttåget stiger kungen i land vid Skeppsbron
med fredens olivkvist i sin framsträckta hand. Han är klädd i svenska
dräkten och är ingen naken sagohjälte, men hans figur är förskönad till
antikens skönhetsideal och den mäktiga manteln är både romersk toga
och soldatkappa från 1700-talet. »Stoden äger en slående likhet och på
samma gång en nobel och imposant rörelse i figuren» konstaterade Sergel
själv. Kungastatyn var av en av de få större uppgifter som konstnären
fick efter återkomsten till Sverige. Det övriga var mest porträttbyster
och medaljonger i oändligt antal.
Sergels teckningar visar honom inte enbart som skulptör och
antik-dyrkare. I dem möter man på ett personligt sätt den spefulle skämtaren
och den livsbejakande umgängesbrodern i den gustavianska kretsen. De
varierar rikt i material och teknik. Den måleriska bredden och luft- och
ljusskildringen i många av dem ger en antydan om vilken målare som
dolde sig i denne plastiker. Tidens romantiska stämningar är tydligt
åskådliggjorda i fantasiarbeten och illustrationer. Dominerande är dock
den snabba skissformen med expressionistisk karaktär.
På ett besök i Köpenhamn 1794 fördes Sergel av sin vän, den danske
målaren Abildgaard till det blivande kungapalatset på Amalienborg,
som just då höll på att nyinredas efter dennes ritningar. Med största
beundran såg han där den unge Bertel Thorvaldsen (1768—1844)
modellera sina klassiska figurer i stuck. Någon närmare bekantskap kom aldrig
att uppstå mellan de båda stora nordiska skulptörerna som jämte
italienaren Canova var nyantikens främsta representanter. Sergels konst var
nyantikens begynnelsestadium, Thorvaldsens dess stolta final. Sergel
kallades hem från Rom när hans skaparkraft stod på sin höjdpunkt och
fick därefter endast syssla med smärre beställningsarbeten. Thorvaldsen
stannade i Rom, och som tidens främste bildhuggare mottog han där
storartade beställningar från Europas alla hörn.
Den 8 mars 1797 räknade Thorvaldsen på äldre dagar som sin
födelsedag, den dag han anlände till Rom. Liksom Sergel hade han då en rik
produktion bakom sig, liksom denne nedslogs han först av motgångar och
insikt om otillräckliga kunskaper. Sitt stora genombrott gjorde han med
kolossalstatyn Jason 1803. Kolossalformatet i detta verk är belysande för
den förskjutning som de nyantika idealen upplevt sedan Sergel skapade
kabinettstycket Diomedes. Den konstnärliga hållningen är annars ganska
likartad i de båda hjältegestalterna. Liksom Diomedes bär palladiet har
Jason det gyllene skinnet kastat över sin vänstra arm. Båda vrider sitt
huvud effektfullt åt sidan, båda har kropparna uppbyggda med samma
slanka elegans. Men Jasons rörelseschema är mera vilande och lugnt än
Diomedes som förefaller fångad mitt i en energisk rörelse. Den
Winckel-mannska frasen om »edle Einfalt und stille Grösse» är verkligen på sin
plats om Thorvaldsens verk. Medan Sergels staty omedelbart försvann
Bertel Thorvaldsen, Jason, 1803.
Thorvaldsens museum,
Köpenhamn.
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
