Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
detaljen spelade en avgörande roll utan dispositionen i stort av trädens
dekorativa lövmassor, rytmen i de vida utsikterna eller grupperingen av
dunkla trädgrupper kring en vitskummande fors. Hans stora ideal bland
de gamla mästarna var Claude Lorrain, men han föraktade inte heller
att lära av 1600-talets holländare, av vars verk han ägde en egen
samling. På båda dessa vägar lärde han att med hjälp av belysning och
halvdunkeleffekter få fram de poetiska stämningar, som han ivrigt
eftersträvade. Just med denna svärmiskt inriktade målsättning blev han en
utpräglad romantiker och ett typiskt barn av sin tid. Samtiden uppskattade
också varmt hans förtjänster och publikens erkännande banade utan
tvivel väg för den ganska blomstrande landskapsskola, som uppstod på
1830-talet med några av Fahlcrantz’ egna elever som främsta namn. D.v.s.
någon egentlig undervisning i landskapsmålen bedrev Fahlcrantz icke
i egenskap av akademilärare, då detta ämne inte ingick i akademiens
program förrän på 1850-talet, men det är ju dock självklart att hans
exempel betytt mycket. Dessa hans elever, bland vilka både samtid och
nutid främst fäst sig vid tre, Per Wickenberg, Gustaf Wilhelm Palm och
Joseph Magnus Stäck, anammade dock inte kritiklöst hans stil. Svagheten
i hans måleri låg främst i dess generaliseringar, vilka visserligen
befordrade den enhetliga stämningen och den dekorativa helhetseffekten, men
samtidigt innebar en frestelse att nonchalera enskildheterna, något som
kunde leda till att bristande kunskaper och slarvig natur-iakttagelse
överskyldes. Men tidens allmänna inriktning gick, i landskaps- liksom i
figurmåleriet, mot en alltmera närsynt iakttagelse just av detaljerna,
och vad akademieleverna i Stockholm hade tillfälle att se av samtida
danskt, norskt och tyskt måleri, vilket inte var mycket men dock något,
styrkte dem i deras strävan efter realism. Den alltmera utsuddade
skiljelinjen mellan landskaps- och genremåleri var också någonting, som blev
utmärkande just för 30- och 40-talen, då landskapsbilder med ganska
dominerande staffagefigurer blev allt vanligare.
Framförallt var det Per Wickenberg (1812—1846) som kom att odla
detta mellanting mellan landskapsmålen och vardagsskildring. Hans
vinterlandskap upplivas ofta av kälkåkande barnungar eller fiskande
gubbar kring en vak. Sambandet med Fahlcrantz kommer bäst till synes
i hans månskensbilder. Dunkla nattmotiv med ett blekt månsken, som
speglade sig i stilla vatten eller glimtade fram mellan jagande skyar, var
otroligt populära och målades av alla de unga konstnärerna. Det var
Fahlcrantz’ stämningslandskap med hans berömda »Kalmar slott i
månsken» och andra dukar, som därvid visat vägen. Wickenberg hade
slitit alltför ont under sin i rent proletära förhållanden genomlevda
akademitid och lungsoten skördade honom redan som 34-åring, men
hans väg hade då lett till Paris, där han på ett par år kämpat sig fram
till en erkänd ställning, framförallt genom sina efter nederländskt
3T3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
