Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romantiken, av Gertrud Serner - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romantiken
J. C. Dahl, Sjöstudie
frånNeapel-golfen, 1821. Nasjonalgalleriet,
Oslo. I enstaka studier efter
naturen når Dahl fram till en
djärv, ögonblickligt uppfattad och
brett återgiven realism, som
föregriper en långt senare utveckling.
J. C. Dahl, Caspar David
Friedrich, teckning, 1824.
Nasjonalgalleriet, Oslo.
något äldre Eckersberg, just återvänd från sin franska studieresa, kom
att öva inflytande på hans utveckling, liksom den nederländska
landskaps-konst han flitigt studerade i huvudstadens samlingar. Hans inriktning
på ett noggrant naturstudium och på ett genomarbetat utförande, där
huvudvikten ligger vid den pregnanta teckningen och den plastiska
påtagligheten, befästes därvid för hela livet. Hans vidare studier förde
honom till Dresden, där han, med undantag för en studieresa till Italien
och flera resor till Norge, förblev bosatt resten av sitt liv som
akademiprofessor. Där mötte han den tyska landskapsromantiken och knöts med
fasta vänskapsband till två av dess mest genuina företrädare, Caspar
David Friedrich och C. S. Carus. Den lyriska lågmälta stämningskonst
dessa företrädde passade också Dahl, medan den teatraliskt effektsökande
romantiken sådan den något senare utformades t. ex. i Düsseldorf
uppväckte hans ovilja. Det dramatiskt laddade intryck, som många av hans
Norgebilder dock gör, kommer av motivens egen karaktär. Då han
målade sin berömda »Björk i storm» (1849), av den nordiska konstens
kardinalverk, vägleddes han säkerligen övervägande av sin önskan att
ge en sann bild av ett motiv, som tilltalat honom och vari han
förmodligen på tidens sätt tolkat in moraliska eller religiösa symboler, men han
har inte överdrivit kontrasterna mellan det ljusa trädet och den mörka
fjällväggen eller låtit trädets grenar på ett påtagligt sätt brytas och
missformas, som t. ex. en Marcus Larson skulle ha gjort. Däri ligger en
personlig karakteristik av hans konstnärstyp och också i någon mån en
karakteristik av de skilda generationer, som Norges och Sveriges största
vildmarksskildrare tillhörde. Det överväldigande intrycket av hans stora
Stahlheim-vy från 1844 får sin typiska verkan just genom den förening
av motivets monumentalitet och målningens stora format med den sak-
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
