Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Impressionistiska förebud på 70-talet - Hill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Om man finge se något sådant i Sverige skulle man skrika ve och
förbannelse. Men den är riktig eftersom man, då man ser ett stort motiv i
naturen ej kan på en gång fixera mer än en punkt.»
Det året ställde Hill ut några tavlor hos Durand-Ruel tillsammans
med impressionisternas verk som refuserats på salongen.
Bland de få danskarna visade Theodor Philipsen redan på 70-talet
intresse för impressionismen. Han skrev t.o.m. sitt namn under en särskild
hyllningsadress till Manet. Bland finländarna var Albert Edelfelt av
naturen lämpad för den nya stilen. De hemmavarande och f.ö. hela finska
folkets förhoppningar tvingade honom emellertid länge att fördjupa sig i
historiemåleri, men i några landskap från slutet av 70-talet visar han en
lätthet i handlaget, en snabbhet i uppfattningen och en förmåga att
bortse från oväsentligheter som kommer en att ana en äkta impressionist.
Hill
De flesta svenskar följde med stor skicklighet och utomordentlig
anpassningsförmåga de olika riktningar den moderna konsten anvisade,
men de avhöll sig visligen från all ytterlighet i de flesta fall. Som redan
förut påpekats var den svenska konstnärskolonien i Paris så gott som
uteslutande hänvisad till den svenska hemmamarknaden. I den mån det
gavs undantag därifrån sökte man i stället anpassa sig efter den rådande
smaken i Paris mondäna kretsar, vilket kanske i någon mån förändrade
motivval och målningssätt men absolut inte eggade till dristigare tag.
De flesta svenska konstnärerna, liksom f.ö. alla skandinaver, måste leva
på sin konst och de anpassade sig efter kundernas goda men inte
revolutionära smak.
En fanns som vägrade anpassa sig efter någons önskningar. Carl Hill
var så bergfast övertygad om sitt geni att han skulle funnit det
självklart om publiken anpassade sin smak efter hans konst. Hill hade
hela sitt liv befunnit sig i oppositionsställning: mot fadern, mot
akademien, mot kamraterna, mot alla auktoriteter som ville tvinga sin
uppfattning på honom. Han var »republikan, socialist, kosmopolit. . . Om
ni hörde mina idéer skulle ni baxna», skrev han hem till modern och
systrarna. Den svenska publiken intresserade honom inte det minsta.
»Jag kommer f.ö. aldrig att måla för Sverige.» Och även om inte
understödet från den tvivlande fadern var stort, tycktes det i alla fall räcka för
det nödvändiga. »Han kan måla hur han vill, för han är rik», sade
Wahlberg.
Därmed var det problem som tyngde de andra skandinaverna, vilkas
individualism och självständighet inte hade samma övermänskliga styrka,
ur världen. Hill hade råd att så länge fadern levde trotsa genomsnitts-
Carl Hill {184g—191
Skogsinteriör efter regn, 1874. Privat
ägo.
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
