Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Impressionistiska förebud på 70-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
Oscar Törnå
{1842—g4),Paris-boulevard, »Un Empressioniste».
På baksidan har Gustaf
Ceder-ström skrivit: »Vrångbild, målad
af Oscar Törnå». Att
impressionismen diskuterades man och man
emellan i den skandinaviska
kolonien är säkert. Att de flesta
reagerade emot den är troligt. Törnå
skrev hem 1876 att han inte
begrep impressionisterna »och hoppas
att {han) aldrig kommer därhän
och dock kanske är det orätt att
fälla dom över en riktning som
ännu ligger i vaggan». Hans
»vrångbild» visar emellertid att
han snarast hade stora
förutsättningar att bli en utmärkt
im-pressionist.
anser han vara osann i framställningen av rörelsen »ty när en räv springer,
ser man endast ett rött streck; att stanna honom mitt i språnget är ett
misstag, alltså onatur». Och Strindberg konstaterar skarpsinnigt att
Monet vill måla en folkhops vimmel, inte en vimlande folkhop.
Strindberg sökte nå fram till kärnan i impressionisternas problem, även
om han ville dölja denna ambition bakom en slöja av ironi. Samma år
kom från genremålaren Geskel Saloman en rapport i Ny illustrerad
tidning, där problemet behandlas med mindre sympati. Saloman
konstaterar också »att många även svenska unga artister tro sig här stå framför
en början till en ny framtida konst och sluta sig till denna riktning; det
nya utövar ju alltid en viss dragningskraft på det unga sinnet och häri
torde ligga en fara; dock måste det medgivas att det ofta varit det djärva
frigörandet ifrån den härskande smaken som fört konsten framåt...»
Vilka de unga svenskarna var, upplyser tyvärr inte Saloman om. Att
impressionismen nu diskuterades allmänt är troligt. Att
meningsskilj-aktigheterna var stora är säkert. Många av svenskarna kunde pröva de
nya idéerna, men de gick aldrig till botten med problemen.
Att Carl Hill skulle känna sig dragen till det nya antiakademiska
måleriet är självklart. I juni 1876 berättade han i ett brev: »Det gives
ett parti unga målare i Paris, som kallas ’Les intransigeants’. Deras
huvudman är Manet, en man på några och fyrtio, mycket rik, men ingalunda
den talangfullaste. Fick i år båda sina tavlor refuserade och blev så arg,
att han i tidningarna inbjöd publiken att besöka hans atelier för att
bedöma om det var rättvist. Jag har gått dit. En präktig atelier och två
talentfulla tavlor! Ingen av de yngre släpptes in på Salongen. Det är
emellertid den mest realistiska riktningen för närvarande. Jag tycker om
den. Den går ut på att blott utföra en bit i en tavla och sudda resten.
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
