- Project Runeberg -  Tidens konsthistoria : bildkonsten genom århundradena / III. Bildkonsten i Norden från äldsta tider till våra dagar /
394

(1948-1950) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Hill

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bo Lindwall

Carl Hill {1849—1911),
Blommande äppelträd.
Nationalmuseum.

Hill var, vad han var, fullt och helt. Man skall inte stirra sig blind på
hans omkastningar från stil till stil. De gällde bara utanverken. Han var på
jakt efter sanningen och sanningen sökte han i stämningsmåleri, i
naturalism, i luminarism, i impressionism. Och så skriver han till slut 1876:
»Jag har nu kommit till den övertygelsen att i konsten ej är annat att
söka än det sanna, le vrai. Men ej det banala naturalistiska, utan det
sannas hjärta.» Därmed befriade han sig från varje slaviskt beroende av
någon konststil. Sanningen stod ej att söka i givna recept. De radikala
riktningarna hade hjälpt honom ett steg på vägen genom att inte kräva
redovisning för detaljanalysen. Hans personlighet kunde utveckla sig
friare, då han inte var slav under verklighetens småting. Motivet själv
betydde intet. »Salongstavlor skola vi ej tala om. Gör jag någon sådan,
så skall det bli ren konst, utan motiv eller något, som kan smickra
packet.» Han tillhörde ingen skola, och även om han erkände att
im-pressionisterna, som representerade det nyaste, var styvare än han,
konstaterade han, att hans eget måleri var ändå nyare, »som jag själv
funnit opp det».

Han var hänvisad till sig själv. Han ville inte irriteras av något utifrån,
for ut och isolerade sig på landet och då han på våren 1877 hörde talas om
att han refuserats, slog han ifrån sig: »Som människa måste jag förarga
mig över en dylik partisk orättvisa, men som för närvarande konstens
demon besitter mig, är allt, som hindrar mina framsteg, mig likgiltigt.»
Under de två sista friska åren hade han varit besatt av konstens demon.

394

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jun 9 20:25:54 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tidkonst/3/0420.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free