Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Hill - I det akademiska München
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
Carl Hill {184g—ign,
Kyrkogården, 1877. Malmö museum.
Det är denna besatthet som gör sig märkbar i hans våldsamt uppdrivna
teknik, hans förakt för tidens konventionella uppfattning om vackert
hantverk. Hans målningssätt var »så djärvt, så originellt, så nytt, så friskt,
så otyglat och så tyglat av en sann känsla för naturen» skrev han till sin
familj på tal om sina senaste målningar, »men man måste vara målare
och mycket målare för att smälta dem. Som behandling är det svårt att
tänka sig något osnyggare...» Därmed hade Hill skapat sin egen
personliga expressionism, lika våldsamt självbespeglande som någonsin van
Goghs.
Det var i det furiösa penselarbetet, som Hill gav uttryck åt
våldsamheten i sitt temperament. Det var i motiven han tolkade sin ensamhet,
sitt svårmod och sin förgängelsekänsla. Ensamheten finns alltid, ibland
nästan fysiskt förnimbar. Så gott som alltid är landskapen
människo-tomma, ofta är de ödsligt oändliga. I havsträskbilderna har ödsligheten
en ruvande storhet. Finns i hans målningar till äventyrs en människa
blir hennes isolering i den stora ensamheten plågsam i sin påtaglighet.
Svårmod och dödskänsla låg i tiden. Man målade höst, regn, skymning
och natt. Men Hills förgängelsekänslor var hans egna, de var betingade
av hans labila sinne och hans bräckliga fysik, av hans rädsla att inte
hinna med det livsverk han tillmätt åt sig. Därför får hans melankoli en
så skärande intensitet, då han målar höst, regn och natt. Det var bara
impressionisterna, som trotsade tidens mörka pessimism och gick till
motsatt ytterlighet, målade det intensivaste solljus. Det var troligen dessa
revolutionärer, föraktade av alla dem, som Hill föraktade, vilka kom
honom att släppa in solen i sin konst. Men även om solen lyser, även om
fruktträden blommar vita i våren, gör sig dödsaningen påmind i svarta,
hackiga trädskelett, som ingen vårlig fruktblom kan dölja.
I de målningar som föregick sammanbrottet nyåret 1878 gick solen i
moln. Där är dagern tröstlöst grå, ödsligheten är kosmisk. Som en logisk
slutpunkt på sin utveckling målade Hill kyrkogården i gråvinterväder
med ett ensamt kors.
I det akademiska München
Paris var inte den enda segerrika konkurrenten till det tynande
Düsseldorf. Norrmännen, vilkas tysksympatier inte i samma grad var
skamfilade, hade visserligen tröttnat på Düsseldorf, men de ville inte lämna
Tyskland. Landskapsmålarna for i allmänhet till Karlsruhe, figurmålarna
däremot sökte sig till München. München var en storstad med en storstads
alla företräden. Där fanns väldiga museer och stora privatsamlingar, där
fanns också ett levande modernt konstliv med kontakter åt olika håll.
Där trodde man sig finna större möjligheter att hävda sin egen
personlighet än i landsortstaden Düsseldorf.
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
