Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - I skola i Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Gustaf Cederström, Mörka
stunder, 1878. Privat ägo. 1870-talet
var pessimismens årtionde. I Paris
var stämningen efter nederlaget
mot Tyskland tryckande och den
ekonomiska depressionen hade
ytterligare bidragit till att
framkalla känslan av svårmod och
tristess. Man märker överallt i
konsten (utom i impressionismen,
som verkar som avsiktlig
opposition mot dysterheten) en
melankolisk ton som ibland går mot den
svartaste pessimism och ofta t.o.m.
tangerar det makabra, som i vissa
historiemålningar.
»Vad det i början särskilt gällde, var att iakttaga proportionerna
mellan höjd och bredd och mellan de olika delarna och framför allt att
underordna detaljerna under helheten, och så, både först som sist, att få
figuren ’d’aplomb’, det vill närmast säga att stå ordentligt på fotterna
och att väga jämnt.» 1 det avseendet måste Bonnats undervisning ha varit
särskilt nyttig för norrmännen vilka i München fått lära sig måla tavlor,
men knappast fått studera verkligheten. Münchenmålarna kunde nog
teckna både vackert och själfullt, men de förmådde inte ofta bygga upp
en människokropp som hängde samman. Man hade lärt sig grundlig
analys av detaljerna, men fick aldrig lära sig konstruera upp en helhet
av dessa detaljer. Werenskiold berättar att det första han blev tillfrågad
om i den parisiska målarskolan var »Har ni mätt?» Det hade han aldrig
fått lära i München. Och danskarna, vilka tidigare inte råkat ut för
mycken utländsk förförelse, men som var fyllda av både respekt för och
leda vid sin egen Eckerbergstradition, vars Davidursprung fransmännen
ännu lätt anade, sökte sig också till Bonnat. P. S. Krøyer berättar:
»Noget af det som først var mig paafaldende da jeg kom til Paris og saa
fransk Kunst var at det ikke var ’færdigt’. . . Igrunden syntes jeg mit
var bedre, og fandt de andres raat. . . Imidlertid saa jeg at mine Studier
var graa, flade, uden Lys og navnlig at det faldt fra hinanden i
Smaa-stykker ved Siden af Franskmændenes, og medens disse sidstes stod i
store simple lysende Farver, stod mine urolige og med saa mange
Smaa-farver, blaagraa Mellemtoner, brune Skygger, fremherskende Lakfarver.
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
