Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Historiemåleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
Kristian Zahrtmann (184g—•
1917), Leonore Christine i Blå
Tornet. 1871. Privat ägo. Gärna
framställde 70-talets
historiemålare denna världens f.d. store i
förnedringens ögonblick: mycket ofta
sitter de kungliga personerna i
fängelsecellen, ibland omgivna av
brutala och råa fångknektar. Det
är tidens Vanitasbilder, de
betraktades med gripenhet av publiken
som en tankeställare åt de
mäktige, en påminnelse om alltings
fåfänglighet.
Höckert tvingades klä av sin Karl XII den allongeperuk som han i
realiteten måste ha burit vid flykten undan slottsbranden. Georg von
Rosen har gjort Göran Persson till den renodlade skurken, lismande och
grym, ty så förmäler folktraditionen att han tedde sig. Han får ohöljt
inkarnera ondskans princip, vilket Strindberg, som var gripen av de nya
socialistiska idéerna, reagerade emot, eftersom han ansåg Göran
representera den breda massans rättmätiga revolt mot adelns övervälde.
Konstnären har också i överensstämmelse med folkfantasien gjort liten Karin
till en folkvisegestalt, fastän historien förmäler att hon i själva verket
måste ha varit en grann flicka, som lockade kungen inte så mycket med
sin eteriska själfullhet som fastmera med sina frodiga behag.
I motsats till von Rosen gick dansken Zahrtmann med Ibsensk
san-ningslidelse till anfall mot historiemåleriets konventionella drömvärld.
Hans älsklingsmotiv blev Leonore Christine, Christian IV:s dotter, som
oskyldig satt i fängelse under större delen av sitt liv. Hon levde i danska
folkets fantasi som en späd prinsessa, rörande i sin rena oskuld. 1869 hade
emellertid »Jammersmindet», hennes minnesanteckningar från den långa
och hårda fängelsevistelsen givits ut. Zahrtmann läste dem och fann att
den verkliga Leonore Christine hade mycket litet gemensamt med den
sagogestalt, som folket älskade. Hon var mindre älsklig, men ädlare och
mycket intressantare. Han insåg att endast en osedvanligt stark kvinna
skulle kunna utstå dessa lidanden utan att brytas ned till kropp och själ
och utan att ens visa bitterhet. Hennes fader var onekligen en
kraftkarl, och hon bråddes på honom. Zahrtmann tänkte sig henne storvuxen;
barnsängar, fängelsevistelse och bristande motion måste ha härjat henne,
gjort henne blekfet och slapp i hullet. Med hänsynslös realism
framhävde han hennes fulhet i förhoppningen att fulheten trots allt skulle
reflektera hennes storslagna karaktär. Men publik och kritik såg i hans
tavlor bara det groteska, det frånstötande och de råkade i raseri över
den råa naturalismen. Zahrtmann fick rykte om sig att vara en
illasinnad bildstormare utan vördnad för de vackra historiska minnena.
Förut hade historiemålarna betraktat sina hjältar på vederbörligt
avstånd, fyllda av okritisk vördnad. Nu blev de nyckelhålstittare. Julius
Lange berör den tendensen i en recension 1872 över Georg von Rosen:
»En aandfuld Historiemaler i vor Tid vilde maaskee vanskelig lade sig
tvinge ind paa saadanne Motiver, som Eckersberg maatte male til
Kristiansborg: Suverænitetens Indførelse o.desl.; derimod har man megen
Lyst til som en Asmodæus at trænge ind i Lønkamrene og aflure Konger
og Statsmænd deres obevogte Øjeblikke, naar de ha ve lagt al officiell
Værdighed til Side.» Förut spelade de historiska gestalterna stor opera,
nu uppträder de i kammarspel. Konstnärerna bemödar sig om en intimt
nyanserad psykologisk tolkning.
Mot mitten av 70-talet får tidens pessimism krassa uttryck också i hi-
405
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
