Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Historiemåleriet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
apoteosering av Karl XII och liksom för att förhärliga det lysande
minnet av 64 beslöt nationen att föreviga sin krigiska natur i Karl XII.
Folket som hade sina gamla fabler om hjältekonungen i friskt minne,
gladde sig mest av alla åt att få se soldatidealet på allmän plats.»
Oftast hämtade konstnärerna sina ämnen ur sitt eget lands historia.
Någon enstaka gång händer det emellertid att de tog motiv ur andra
folks historia. Norrmannen Eilif Petersen som i München drogs mot
historiemåleri, valde för en av sina mest berömda tavlor ett motiv ur
Norges förra herrefolks historia: »Christian Tyrann underskriver en
dödsdom.» Norsk historia kunde inte stå till tjänst med sådana motiv. Den
var topphuggen sedan hundratals år och saknade höga kungligheter
vilkas skröpliga mänsklighet var så fascinerande att plocka fram under
de praktfulla skalen. — C. G. Hellqvist målade 1876 »Ludvig XI i
de hängdes trädgård», troligen för att göra intryck på salongsjuryn i
Paris, vilken knappast i lika hög grad kunde tänkas intressera sig för rent
svenska ämnen. Men han var offer för en felspekulation. Han hade efter
tidens sed valt en sinnessjuk och föga framstående kung som hjälte. Men
det var en sak att fransmännen själva möjligen kunde fördjupa sig i
pinsamma historiska minnen; att en utlänning påpekade dem i hopp om
att få medalj var otrevligt och föga värt att uppmuntras. Forsbergs »En
hjältes död» slog desto starkare an på franska folkets hjärtesträngar.
Historiemålarna kände som sin uppgift att på ett lättfattligt sätt i
livfulla tablåer åskådliggöra viktiga stycken i de populära
historieböckerna och de folkliga historietraditionerna. De såg däremot knappast
som sitt mål att kritiskt nagelfara den allmänna uppfattningen, att säga:
»Det var så det gick till.» Deras ambition var att gå publiken till mötes
och säga: »Så gripande kan det mycket väl ha tett sig.» De räknade med
att publiken skulle känna till händelserna från skolböckerna och
kalendrarnas noveller och att den på ett ungefär skulle ha klart för sig hur
tavlornas huvudpersoner sett ut (i verkligheten eller i folkfantasien).
Igenkännandet var mycket väsentligt för populariteten. Detta krav på
igenkännande blev ödesdigert för det fornnordiska historiemåleriet, »ty»,
skrev Carl Rupert Nyblom 1866, »ännu i dag likaväl som i Geijers dagar
torde man kunna fråga, om den nordiska mytens kolossala figurer ägna
sig för konstframställning. Första villkoret för en sådan är, att den skall
vara uppfattlig och omfattlig för blicken, den skall hava mått; men våra
mytiska gestalter äro måttlösa, och det plastiska idealiseringsarbete som
den grekiska plastiken under många hundrade år utförde med sina
bilder, kan man föga hoppas på i en tid, som ej längre tror på dessa
väsen, och i ett land, där ingen kallelse till ett sådant arbete finnes».
I allmänhet sökte historiemålarna hålla sig till folktraditionens och
populärförfattarnas standardiserade typupplagor av hjältarna. Publiken
ville inte ha sina klichéer fläckade eller sitt vanetänkande irriterat.
C. G. Hellqvist (1831—90),
Ludvig XI i sin lustgård. Paris
1876. Göteborgs konstmuseum.
Hellqvist studerade både i
München och Paris, där han sökte
förena historiemåleriet med
fri-luftsmåleriet. Sedermera återvände
han till Tyskland, där han blev
professor vid konstakademien i
Berlin.
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
