Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - 1880-talet och impressionismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Albert Edelfelt (1834—1903),
I Luxembourg-trädgården. Skiss
1886. Privat ägo. Det var i de
stora utkasten till sina
80-tals-kompositioner som Edelfelt visade
vilken raffinerad impressionist han
i själva verket var. Han hade då
frigjort sig från Bastien Lepages
inflytande och närmare studerat
impressionisterna, som han delvis
beundrade mycket. Han visar sig
här kunna fullkomligt virtuost
fånga ljusreflexerna och de snabba
rörelserna i kompositioner som
just har den skenbara
tillfällighet som impressionisterna sökte nå.
De flesta skandinaver, i synnerhet svenskar och norrmän isolerade sig,
de gick inte gärna utanför sin egen krets. Finländarna var mera
internationellt inriktade från början, de visade inte samma skygghet i
umgänget med utlänningar. Världsmannen bland finländarna var Edelfelt,
som sökte sitt umgänge så gott som enbart bland fransmän och
amerikanare och som därför sågs med misstro av svenskarna. Bastien Lepage
hade ju varit hans stora ideal under lång tid, men denna beundran
tycktes försvagad i början på 80-talet. Samvaron med J. M. Sargent
som vid den tiden var övertygad impressionist gjorde honom mindre
mottaglig för naturalismens detaljanalys. Tidigare, bl.a. i ett brev 1876
hade han under intryck av Bastiens starka personlighet uttalat sin skarpa
förkastelsedom över alla impressionister utom Degas och Berthe Morizot,
vars »skisser» tycktes behaga honom. Bastiens död måste ha inneburit
en frigörelse för Edelfelt, hans personliga kontakt med impressionisterna
blev allt intimare. 1885 blev han ledamot av utställningskommittén för
Georges Petits grupputställningar och kom då att samarbeta bl.a. med
Monet, Berthe Morizot, Pissarro och Renoir. Och 1890 sörjer han över
sin förlorade ungdom, som genom Bastien fördes in på så felaktiga spår:
»Jag tror det ej var så lämpligt för mig att för 10 år sedan så starkt
påverkas av Bastien Lepage, då hans utarbetade, envisa, detaljsökande
teckning alls ej stämde överens med min naturell. Sargent sade mig det
ofta då, men jag var envis och enfaldig. Jag har arbetat mot min naturell
åt ett håll, där jag aldrig skulle komma att gå långt, och summan är att
jag står för mig själv som det mest halva och osäkra jag vet. Mamma har
själv sagt att jag lyckas bäst, då jag arbetar fort. Denna sida hade jag
bort uppöva som Sargent och Zorn, då hade det kunnat bli något av mig.»
Akseli Gallén-Kallela, I ateljen,
1888. Den unge G allén var
ytterst mottaglig för alla intryck
under Parisvistelsen. Han målade
i fulländad Bastien-Lepagestil
som 20-åring. Några år försökte
han sig på impressionismen med
samma virtuosa resultat. Men
80-talsverken blev bara en
förberedelse för kommande år. Han
band sig ännu inte i någon stil.
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
