Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Konstnärsrevolutionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
Konstnärsrevolutionerna
1870-talet — »det var den goda tiden, då industrien och bolagen gjorde
affärer så att pengar fanns som gräs och alla ville äta gott! Mellan 1872
och 78 hör man endast bolagsordningar och arresteringsorder,
växelförfalskningar och jubelfester. Hela Sverige var rusigt!» Så säger Strindberg.
Det var Sveriges brackigaste uppkomlingsskcde, de nyrikas gyllene tid,
industrialismens pubertetsperiod. Men 70-talet innebar därför också
socialismens uppladdning, då spänningen mellan de allt rikare
arbetsgivarna och de dåligt avlönade arbetarna alltmer skärptes. Den första
urladdningen kom med den bittra Sundsvallsstrejken 1879. I svensk
litteratur fick arbetarrörelsens uppmarsch samma år sin kommentar i
Strindbergs Röda Rummet: »Det kommer en dag, då det blir värre, men
då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från
Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och
vi skall begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta. Och ni ska få ligga på
hyvelbänkar som jag har fått, och ni ska få äta potatis, så att era magar
ska stå som trumskinn, alldeles som ni gått igenom vattenprovet som vi.»
Tidens grundstämning var uppror och revolt — mot allt
auktoritetstänkande, mot all reaktion och konventionalism. Arbetarrörelsens
angrepp på konservatismen, dess kamp för de mänskliga rättigheterna, för
socialt och politiskt likaberättigande, framkallade hos konstnärerna
sympati och medkänsla. De kände sig själva stå i oppositionsställning
mot den konservativa borgerligheten, vars estetiska ideal var det tryggt
akademiska. I Danmark tog socialdemokratien fart redan i begynnelsen
av 70-talet, i Sverige ungefär ett årtionde senare. I Norge dröjde det
ännu längre; där var industrialiseringen inte långt hunnen. Den politiska
kampen stod ännu mellan ämbetsmän och bönder. Där blev i stället de
intellektuella, barn av ämbetsmannaklassen, det radikalaste inslaget i
samhället. På 80-talet var det författare och konstnärer som svårast chockerade
de samhällsbevarande genom hänsynslösa angrepp mot det bestående.
I Sverige uppträdde Mäster Palm första gången 1881 som socialistisk
agitator; då bildades den första fackföreningen. Samma år diskuterades
på det skandinaviska konstnärsmötet i Göteborg det konstpolitiska läget
och man talade om bildandet av fackföreningar för konstnärer och
möjligheten att proklamera effektiva strejker.
De unga konstnärerna var övervägande radikala, några få var
övertygade reaktionärer (von Rosen t.ex.), några såg sig av streberbetonade
känsloskäl föranlåtna att svära de reaktionära krafterna sin trohet.
Många var övertygade socialister, även om övertygelsen inte så ofta var
intellektuellt grundad. Hill hade ju med vällust rapporterat för sin familj,
att han hyllade sådana åsikter, att de skulle baxna om de finge höra dem.
Georg Brändes berättar i mitten på 70-talet om Chr. Krohg och hans
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
