Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Konstnärsrevolutionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
dorfarna till skyarna. Oppositionsmännen hade sitt stöd i vänsterpressen.
Det var en tid fylld av hat och förföljelse, men också präglad av offervilja
och osjälviskhet. De upproriska hade fördelen att ledas av Werenskiold.
»Ärlig mot sig själv och den nordiska natur, han så innerligt håller av,
är Werenskiold sannerligen värd att bliva alla nordiska konstnärers
manande samvete», skrev Richard Bergh några år senare.
I Finland hade revolutionen brutit lös 1882, då Konstföreningen, vars
styrelse var dominerad av lekmän och där det enda konstnärliga inslaget
var två arkitekter, utan att ta råd av konstnärerna gjorde ett urval ur
tidens finska konst för den allryska konstutställning som skulle hållas i
Moskva. Konstnärsgillet, konstnärernas egen sammanslutning, reagerade
mot detta diktat utifrån och förbjöd sina medlemmar att deltaga i
Konstföreningens utställningar innan förhållandena blivit acceptabla för
konstnärerna. För att ytterligare accentuera sin opponentattityd arrangerade
de revolterande konstnärerna en utställning i oktober 1882, samma
månad som Konstföreningens sedvanliga exposition. Kampen mellan de
båda lägren varade över tjugu år, ända till år 1903, då Edelfelt valdes till
ordförande i Finlands Konstförening.
Det bör betonas att denna revolt var helt konstpolitisk, den var inte på
något sätt betingad av olika konstuppfattningar utan av konstnärernas
raseri över att bli ställda under lekmännens förmyndareskap i en fråga
som de ansåg sig vara mera lämpade att själva handha. Utåt var
Konstnärsgillet sålunda en samlad front. Men i Gillets led var endräkten
obefintlig. Där utkämpades kampen mellan de reaktionära och de moderna.
Edelfelt som intagit en medlande ställning i den yttre kampen stod i
inbördes striderna på de moderna konstnärernas sida och var deras
starkaste stöd. Då han slutligen sattes att förvalta ordförandeklubban i
Konstföreningen beseglades därmed konstnärernas seger utan att därför
Konstföreningen behövde förlora ansiktet.
Den norska revolutionen var en nationell revolution. Det var inte bara
krassa ekonomiska fördelar det gällde. Det var helt enkelt den norska
konstens existens i hemlandet man kämpade för. Den svenska
opponentrevolten 1885 saknade en så tvingande bevekelsegrund. De mål man
kämpade för var väsentliga men kampen gällde dock inte liv och död.
Den var snarare ett utslag av tidsandan, revolten mot den äldre
generationen, inspirerad av det auktoritetsförakt som låg i luften och som tog
sitt naturligaste uttryck i den delvis uppkonstruerade avskyn för
Konstakademien, reaktionens fäste.
Den svenska opponentrörelsen dröjde också något. Den behövde den
stimulans som medvetandet om de jämnåriga danska och norska
kamraternas framgångar gav den. Det svenska missnöjet med akademien var
onekligen stort, störst hos dem som inte fick de medaljer och stipendier
de hoppats på. Det fanns också konstnärer som med olust tänkte tillbaka
29
449
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
