Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Konstnärsrevolutionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
på akademiåren och som verkligen hade vantrivts med förhållandena.
Men det var inte så mycket undervisningsprinciperna man då reagerade
mot som vissa lärares negativa egenskaper. Många av konstnärerna var
ursprungligen inte alls fientligt inställda gentemot akademien. Långt
efter det de kommit till Paris, stod de fortfarande i kontakt med sina
gamla lärare, i synnerhet Boklund och akademisekreteraren Scholander.
Ingen klagade över Boklund, varken som lärare eller direktör. Han var
en utmärkt undervisare, han hade personligt intresse för sina elever, och
inte ens akademihataren Hill kunde förneka att Boklund hade ett gediget
tekniskt kunnande att lära bort. Att döma av akademielevernas verk
från akademitiden och de första parisåren tycks undervisningen t.o.m.
ha varit god, i varje fall mycket bättre än vad opponenterna i sin
anti-akademiska propaganda ville erkänna. De unga konstnärerna hade i
Paris mycket lätt att anpassa sig efter rådande ideal, helt enkelt därför
att de behärskade det elementära i måleriet.
Det skandinaviska konstnärsmötet 1881 gav naturligtvis första impulsen
till väpnad aktion. Boklund och Scholander hade just dött, vilket gjorde
det lättare för opponenterna. Att Georg von Rosen, den reaktionäraste
i hela sin generation, blivit direktör bidrog också till ökad spänning.
Men vid sidan av akademien framstod Nationalmuseum som
huvudmotståndare. I museets inköpsnämnd satt visserligen konstnärer, men
det var ledamöter av akademien, utsedda av akademien och sålunda
pålitliga motståndare mot allt nytt. Museet köpte så gott som ingenting
av parisarna. Då akademien dessutom upphörde med sina regelbundet
återkommande utställningar blev möjligheterna till avyttring av de
hemsända konstverken ännu mer kringskurna och ännu en anledning till
missnöje såg dagen. Pariser-svenskarna hade dock de rika göteborgarna
att falla tillbaka på, främst mecenaten Pontus Fürstenberg, vår förste
store konstsamlare i modern mening. De var inte som norrmännen totalt
utestängda från sitt eget land.
1884 hade man kommit så långt att man bestämde sig för att arrangera
en egen utställning för att visa stockholmarna modern konst. Under
väntetiden började skärmytslingarna. Tre olika angrepp i pressen retade
akademien: de var skrivna av Ernst Josephson, Georg Nordensvan och
Karl Warburg. I sina artiklar utdömde Josephson hela det akademiska
undervisningssystemet, och han förklarade att »akademien, sådan den nu
är, egentligen blott är ett stort och dyrbart skryt, som arbetar emot
tidsandan och den sant konstnärliga utvecklingen». Han föreslog vissa
reformer för skolan: eleverna borde själva få välja sina lärare (danskt och
franskt konstskolesystem), lärarna skulle utses på tre år, stipendierna
skulle utdelas på förslag av en speciell jury, utsedd av akademien och
opponenterna, prisnämnden skulle avskaffas osv. Josephson blev
opponenternas självskrivne ledare. Han satte upp en skrivelse till akademien
450
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
