Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Konstnärsrevolutionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
med skarpa krav på dess omorganisation, fick 84 namnunderskrifter från
Paris, Rom, London och t.o.m. Düsseldorf. Liksom norrmännen hade de
svenska opponenterna en strejkproklamation, den s.k. »revolvern», i
bakfickan. Akademien fann sig inte föranlåten att gå in på någon diskussion
utan hänsköt det hela till Kungl. Maj:t om opponenterna hade lust att
fortsätta.
Redan på våren 1885 hade parisarna haft sin första stora
succéutställning »Från Seinens strand» i Blanches konstsalong. Så kom
akademiens 150-årsutställning i augusti, i vilken opponenterna naturligtvis
inte deltog. De beslöt sig i stället för att åter arrangera en egen utställning,
»opponenternas utställning» och den öppnades i september och blev en
lika stor succé som den de arrangerat ett halvår tidigare. Under tiden
hade Kungl. Maj :t återsänt opponentskrivelsen till akademien, som
definitivt avfärdade alla reformkrav »från och med avskaffandet av
uniforms-fracken till och med avskaffandet av direktörsplatsen. Och Kungl. Maj:t
ställde sig helt och hållet på akademiens sida», till skillnad från sin
danska motsvarighet.
Opponenterna vände sig då till riksdagen för att med dess bistånd
rätta till förhållandena vid akademien, men även där misslyckades de.
Riksdagen ansåg sig ha viktigare frågor att behandla.
Denna serie av misslyckanden kom opponenterna att känna en samlad
och slagkraftig organisation nödvändig. 1886 bildades konstnärernas
fackförening, Konstnärsförbundet, med Hugo Salmson som ordförande. Ernst
Josephson förbigicks och förlorade allt inflytande över opponenterna.
Konstnärsförbundet, vars syftemål var att motarbeta »alla
otidsenligheter, som det kan anse skada, och söka genomföra alla reformer, det
kan anse gagna vår inhemska konst och konstindustri», blev inte
omedelbart den konstpolitiska maktfaktor som de radikalaste hoppats
på. Ganska snart efter bildandet hade en mängd konstnärer tröttnat på
kampen. De önskade försoning med akademien. Den opolitiska »Svenska
Konstnärers förening» bildades 1890 med deltagande från båda lägren.
Denna halvhet inom oppositionen bidrog naturligtvis till dess försvagande.
Några reformer lyckades aldrig Konstnärsförbundet genomdriva.
Svenskarna hade inte samma livsviktiga krav som de norska opponenterna,
därför kunde de flesta inte mobilisera den heliga eld som besjälade norrmännen.
Däremot bidrog denna kamp till att rikta blickarna mot den nya konst
som skapats ute i Paris. Redan 1889 kunde Konstnärsförbundets
konstnärer dominera över Akademiens på den stora Parisutställningen. Med
1890 framstod Konstnärsförbundet som en till antalet decimerad
kampgrupp, men dess kampanda och maktlystnad var starkare än någonsin
och dess konstnärliga ideal blev de rådande. Under de kommande tjugu
åren utövade dessa konstnärer sin diktatur över ungdomen och deras
krav på likriktning var mycket skarpare än någonsin akademiens.
451
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
