Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Den nya nationalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
Lauritz Andersen Ring (1854—
1933), På kyrkogården. Statens
museum for kunst, Köpenhamn.
Ring började måla i 80-talets
realism, men strävade mot en
detaljskärpa, som överträffade det
som gjordes vid den tiden. Han
lyfte sin ursprungligen tidsbundna
stil till det tidlösa genom
anknytning till Pieter Brueghel d.ä.,
som han beundrade. Som
bondeskildrare står han vid sidan av
Hans Smidth som den störste i
dansk konst. Det fanns hos honom
ämnet till en social agitator, men
hans konstnärliga känsla var för
säker för att han som vännen
Brendekilde skulle hemfalla ät
tendensmåleri. Han hyste en
utpräglad känsla för de svaga och
gamla. Det är sällan man ser
aktiva människor i hans tavlor,
ännu sällsyntare att man ser unga
människor skildrade av honom.
Lauritz Andersen Ring, Målaren,
Statens museum for kunst,
Köpenhamn. Rings
verklighetsskildring blev med åren allt intimare,
hans blick allt skarpare. Hans
artistiska styrka låg i förmågan
att ge en saklig detaljskildring
men ändå aldrig plottra bort den
stora genomtänkta kompositionen.
Fastän man aldrig märker något
utstuderat i kompositionen,
förnimmer man den ändå som en
trygghet och ett välgörande lugn.
om purfinnarna med allt större kraft hävdade den inhemska kulturens
möjlighet att tävla med vilken annan kultur som helst. På 60-, 70- och
80-talen var det en finsk ambition att visa att finska konstnärer kunde
mäta sig med de erkända tyska och franska konstnärerna. Det var därför
man följde Edelfelts bana med en nästan rörande nationell entusiasm.
Men redan på 80-talet märker man bland yngre konstnärer, främst
Gallén-Kallela, en tendens att inte längre helt låta internationalismen
prägla konstverken. Man anpassar på ett ibland nästan frånstötande sätt
den franska naturalismen till de fattigaste finska motiven. Liksom för
norrmännen blir för finnarna naturalismen ett medel i upptäckten av
det egna. Man konstaterar att de fulaste finska motiven är mera
inspirerande än de parisiska, som dessutom i så hög grad omhuldas av de
avskydda svenskarna. Fennomanerna tar makten i Finlands konstliv.
Svenskarnas uppfattning av hemlandet tolkades nog bäst i Richard
Berghs tidigare citerade rader om »landet utan motiv», där färgerna var
ostämda och hårda och där naturen var trasig och utan sköna linjer.
Men bara några år in på 80-talet börjar känslan för hemlandet vakna.
Skymningsmåleriet var just då populärt på salongen i Paris, tack vare
Cazin. Svenskarna började drömma om den ljusa nordiska
sommarnatten, men ännu diskuterades inte hemresan på allvar.
Parisersvenskar-nas arga kritiker i Stockholm drog alltför ofta fram deras brist på nationell
känsla. Opponenterna kände det som en kapitulation inför reaktionen
att visa fosterländskt sinnelag. Hugo Birger reagerade mot kritikern Carl
455
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
