Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Den nya nationalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
Ernst Josephson (1831—1906),
Getherde, 1886. Göteborgs
konstmuseum. Josephson var en av vår
konsts största koloristika
begåvningar. Under galleristudierna på
70-talet disciplinerade han den
med obönhörlig stränghet. Under
80-talet frigjordes hans
koloristiska instinkt alltmer, men det
oerhörda kunnandet låg bakom
och gav dem stadga. Getherden
hör till hans senare produktion,
då han brutit med den svenska
kamratkretsen och isolerat sig ute
på franska landsbygden. Hans
upprörda tillstånd kan man skönja
i den rasande penselföringen, hans
längtan efter resignation och vila
anar man i valet av motiv (se
motstående detalj i färg).
Rupert Nybloms »gamla käpphäst — fosterländsk konst. Varför fan vill
de inte införa svenskhet i kemien eller astronomien också.»
Enstaka svenskar (R. Norstedt) hade redan på 70-talet dragit sig tillbaka
till Sverige för att enligt de nya realistiska metoderna måla svensk natur.
Men de framträdde inte med offentliga programdeklarationer och deras
gärning fick därför ingen efterföljd. I vilket fall som helst är
Arbo-relius’ hjärtesuck av 1869 märklig som den nya naturalismens första
nationella bekännelse: »Nej, Sverige, dig vill jag måla. Kärare är mig en
gammal nerrökt bastu på en sandbacke i Dalarna än Die Jungfrau i all
sin glans tronande bland molnen.» Det var en annan nationalkänsla än
den som de konservativa kritikerna på 70- och 80-talen efterlyste. Den
är snarast besläktad med den norska 80-talsnaturalisternas känsla för
hemlandet.
Det dröjde ända till de sista åren av 80-talet innan svenskarna
definitivt bestämde sig för att bli kvar i Sverige. 1887 gav Richard Bergh en
programförklaring: »Vi måste bli svenskar, vi hava länge nog varit
fransmän. Vi måste taga av oss våra franska handskar och krypa i vårt
’peau de Suede’.» Svenskarna begav sig hem för att bli svenska.
Till detta uppbrott måste emellertid också fransmännens nya
inställning till främmande målare ha bidragit. Intill mitten av 80-talet hade
konjunkturerna för konstförsäljning varit utomordentliga i Paris i
synnerhet tack vare de amerikanska turisternas konstintresse. De franska
konstnärerna hade inte något obehag av konkurrensen från
utlänningarnas sida. Men så beläde USA importen av moderna konstverk med
Richard Bergh (1838—1919),
Blomsterplockerska, 1884.
Göteborgs konstmuseum. I början på
80-talet hade den franske
konstnären Cazin blivit målaren på
modet. Han excellerade i
musikaliskt uttrycksfulla, lätt svårmodiga
skymningsbilder, vilka i hög grad
tilltalade publiken, som storknade
av allt impressionistiskt
epigonmåleri, som plötsligt
översvämmade salongerna. Svenskarna som
länge varit i Frankrike fann i
detta skymningsmåleri uttrycket för
sin hemlängtan. Det blev modernt
med kvällsstämningar i nordiskt
måleri redan i mitten på 80-talet.
456
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
